Redaktionschef på P4 Jönköping
I åtta år var jag Radio Jönköpings redaktionschef, alltså ställföreträdande lokalradiochef. Det är en fruktansvärt lång tid på en radiostation som sänder fem dagar i veckan. Eller tja... Till och med sju dagar, för det fanns lokal sändningstid både på lördag och söndag i början, när lokalradion 1994 (eller 93?) tog steget in i Sveriges Radio.
Var det en bra eller dålig fusion? Nja, det fanns både för- och nackdelar, i vilket fall som helst var det nog ofrånkomligt att public service-radion i Sverige samlades i samma bolag och att resurserna utnyttjades på ett sätt som kom alla radiolyssnare till del.
Men, kollisionen mellan en starkt decentraliserad och en lika centraliserad organisation var inte smärtfri. Lokalradion fick tillgång till resurserna och kompetensen hos riksradion och riksradions stora byråkrati (LRABs kontor i Stockholm hade inte varit större än att alla kände varandra) fick helt nya möjligheter att plåga den utvidgade organisationen med hundratals enkäter och procedurer.
Vi i Jönköping insåg ganska snabbt att det gick ganska bra att ignorera pålagorna från Stockholm, det var till en början ganska riskfritt att i stället lyda principen om "civil olydnad" och "handen på regeln" som Radio Jönköping (eller P4 Jönköping, som vi nu hette) hade som ledstjärna.
Lokalradiocheferna var vana att fatta sina beslut i eget högt majestät och Jönköping hade en av de mest obändiga fritänkarna, Janne Svensson. Att han var lika obändig och oförutsägbar i sitt eget kungadöme i Jönköping kunde ibland upplevas som obekvämt av undersåtarna, men man vande sig och vi mellanchefer gjorde som sagt vad vi kunde för att strunta i och skydda medarbetarna från en del av chefens dekret.
Lokalradions relativa tyngd i det sammanslagna bolaget ökade kraftigt när det visade sig att P4 var landet i särklass mest avlyssnade radiokanal, en roll som dåvarande P3-chefen Lisa Söderberg utgått från skulle tillfalla hennes kanal. 40 procent av svenskarna lyssnade på P4 varje dag, bara 30 procent valde P3; det här var innan etern öppnades för kommersiell radio.
1992 till 2000, alltså. Många sändningsdagar blir det. Jag älskade radiomediet och älskade mitt jobb, jag älskade Radio Jönköping och det som vi bjöd lyssnarna på varje dag och jag lade mig med glädje i varje dags journalistiska diskussioner. Som redaktionschef och f d nyhetschef ansåg jag mig ha ansvar och kompetens och att det dessutom var min plikt.
Det fanns mycket att bevaka. Länets (och framför allt dessa residensstads) politiska strider och kulturdebatt. Vardagens stora och små dramatiska händelser. Lyssnarnas många synpunkter och klagomål.
Tre riksdagsval: 1991, som gav Sverige dess första moderata statsminister och introducerade ett nytt populistiskt parti i riksdagen, grevens och skivbolagdirektörens påfund Ny Demokrati. 1994, som återställde ordningen, Ny Demokrati hade lyckats utplåna hela sin trovärdighet, den borgerliga regeringen hade klarat sig bättre men drabbades fullt ut av 90-talets stora politiska kris, så Ingvar Carlsson kunde ta makten igen. 1998, då socialdemokratin vann igen, nu under en ny påve, den självgode och magnifike Göran Persson, som regerade Sverige i tio år.
Decenniets stora katastrof: Estonia gick till botten 28 september 1994, 852 människor omkom, varav många var från Jönköping. Denna tragedi satte sina spår i vår journalistik ett bra tag därefter.
En annan händelse som påverkade oss starkt och gav en nyttig påminnelse om radions centrala roll i mångas liv, var den stora snöstormen i november 1995, som lamslog länet och gjorde att många inte hade så mycket annat att göra än att lyssna på oss.
Med viss möda lyckades jag ta mig från mitt hem i Huskvarna till radiohuset på Bäckalyckan där vi hade fullt upp långt in i kvällen. Speciellt minns jag samtalen med två strandsatta bilister någonstans utanför Mullsjö, glädjen var stor när dom nästa dag hade lyckats ta sig till Jönköping och kunde besöka oss i studion.
En idrottsprestation som blev ett lyft för både radion och hela Jönköping var HV 71:s första SM-guld 1995, som erövrades sedan laget först slagit ut guldfavoriten Djurgården i kvartsfinalen med 3-0, sedan besegrat storlaget Malmö i semifinalen och i en helt otippad SM-finalen vunnit över Brynäs efter Johan Lindboms mål i Gävle sjutton minuter in i sudden death. "Överstyvt" var målvaktshjälten Bosse Ahls klassiska utrop, som de flesta hockeyintresserade i bygden fortfarande minns.
Men det journalistiska jobbet kretsade oftast kring små saker, en del av dem tycktes för en kort tid stora när de vände upp och ned på sina små orter, men tiden gick och strålkastarna riktades plötsligt mot nya händelser på andra ställen.
En del politiker hördes oftare än andra i jönköpingsradion, det var sådana som:
kommunstyrelsens ordförande i Jönköping, den godmodige Åke Johansson,
socialdemokraternas hetsiga kommunalråd och senare riksdagsledamot Peter Persson,
hans trätosyster från kd, Acko Ankarberg, svägerska till en lokalradiokollega,
socialdemokraten Lasse Isaksson som dominerade landstingspolitiken länge.
kristdemokraternas partiledare Alf Svensson och hans efterträdare Göran Hägglund,
de upproriska socialdemokraterna Safe i Nässjö, främst Pelle Månsson,
vänsterpartisten i Sävsjö, Conny Jörneklint, som fick en osannolik valframgång där,
hans partikamrat från Vaggeryd, Alice Åström, som utmanade Lars Ohly,
den oefterhärmlige moderaten och försvarsministern Anders Björck.
Den sistnämndes lyckade kampanj för att bli Europarådets president följde vi intensivt, och jag minns speciellt hur ett av mina telefonsamtal med Björck nerifrån Strasbourg var tänkt att avrundas med Imperiets "Du ska bli president". Tyvärr spelade teknikern i stället baksidan, "Kickar", inte lika kul.
Det är också Björck som i någon julintervju förklarade för mig att julskinkan inte bara bör, utan måste konsumeras med Västerviks Senap, ett råd som jag fortfarande följer (för den är bäst).
1997 fick jag själv möjlighet till mitt eget dittills största journalistiska äventyr. Biståndsarbetaren Gert Fållsten från Pingstkyrkan, som jag haft mycket kontakt med under åren, erbjöd P4 Jönköping att skicka med en journalist på en resa han skulle ordna till Bosnien, där fred precis framtvingats efter flera års blodigt och obarmhärtigt inbördeskrig.
Janne Svensson tyckte att jag skulle åka, och jag accepterade. Och fick en vecka i krigshärjat land som jag aldrig glömmer. De journalistiska möjligheterna var också stora, för här fanns gott om svenskar, både soldater och biståndsarbetare. (Carl Bildt hade dock aldrig tid med oss. Han hade fullt upp med att rädda bosnierna från sig själva.) Dessutom hann vi en snabb visit i grannlandet Kroatiens pärla Dubrovnik.
När jag kom hem hade jag fullt upp, det blev inslag och reportage inte bara för P4 Jönköping och en rad andra P4-kanaler, utan också för Efter 3 och Godmorgon Världen. Totalt 21 inslag, hopsatta på en vecka. (Jag hade bråttom eftersom familjen veckan därpå skulle på vår traditionella semester i Toscana.)
I alla fall så började jag med åren fundera på min karriär. Inget tydde på att Janne Svensson planerade några stora omvälvningar i sitt liv och jag ville ju bli kanalchef jag också. Frågan är var, och hur det skulle kombineras med tre döttrar, en fru och ett hus i Huskvarna. (En fru som dessutom också ville vidare, hon var visserligen nöjd med att vara en hyllad programledare i den lokala etern, "hörde du vad din mamma sa i radion i morse?" kunde mina döttrar bli tillfrågade av sina lärare, men hon ville vidare och uppåt. Dessutom var hon inte alls nöjd med hur den helt manliga ledningsgruppen ledde P4 Jönköping.)
Nina var för övrigt inte ensam om sådana ambitioner. Björn Löfdahl, Peter Olsson och Daniel Rundqvist var tre andra som längtade efter mera makt, på redaktionen fanns också Eva Göransson - min gamla konkurrent från Folkbladet - som också hade chefserfarenhet.
Vart skulle jag ta vägen då? Ett kort tag fantiserade jag att jag skulle bli Gotlands nya radiochef, det jobbet hade jag nog kunnat få om jag fullföljt min ansökan, men jag fegade ur. Nästa plats jag besökte i samma ärende var Norrköping, Radio Östergötland behövde en ny kanalchef och jag åt hemlig lunch med programdirektören Hans Bonnevier på en krog där, men eftersom jag inte kunde lova att flytta till Norrköping valde han en annan.
(Som inte heller flyttade dit. De flesta av Östergötlands kanalchefer har visat sig hellre bo kvar i Stockholm.)
Medan jag väntade på nya tänkbara kanalchefsstolar att kasta långa blickar efter, fick jag dock en annan möjlighet att visa mig på styva linan. När Efter 3 blev ett P4-program och Olle Stenholm dess nya programledare, så var jag en av de redaktionschefer ute i landet som oftast erbjöd programmet material. Följden blev att jag (och Per-Erik Tell från Kristianstad) blev erbjudna att komma upp till Stockholm och vikariera för producenten Birgitta Ländin.
Jag och Stenholm kom bra överens, så jag kom tillbaka flera somrar, och dessutom fick vi i Jönköping status som reservstation för Efter 3. När Stenholm och Ländin av något skäl inte kunde eller ville sända, gjordes Efter 3 i stället i Jönköping, med mig som producent och min fru som programledare.
Vi fick också göra Efter 12, som helgaktualitetsprogrammen i P4 hette då, när kollegorna i Örebro och Norrköping (som egentligen alternerade) hade förhinder.
Detta ledde till att mitt (och Ninas) rykte växte och när P1 lanserade det nya programmet Ring P1, som i huvudsak skulle göras ute i landet, fick vi vara med från början, åter med Nina som programledare och mig som producent.
Jag fick också själv chansen att programleda några riksprogram, bland annat nyårsmorgonen 1999 och 2001. (Millennieskiftet var så viktigt att Stockholm lade beslag på sändningen, förstås.)
Att gå nästan direkt från nyårsfesten till direktsänt Välkommen Till Det Nya Året-program i riks-P4 var kanske inte så eftertraktat. Min fru tyckte det var en riktigt dålig idé. Jag tyckte i alla fall det var kul. (Och det blev bra!)
Jag blev också inblandad i andra riksprogram. 1995 fick P4 Jönköpings Kjell Ahlqvist äran att göra P4 Riks nya musikprogram Musikbolaget. Jag åtog mig jobbet som producent vilket innebar att jag arbetade varje söndagskväll och även fick chansen att medverka ibland som recensent (bland annat av REMs "New adventures in hifi"). En söndag sommaren 1995, då Kjell hade personliga problem, hoppade jag dessutom in som programledare.
Mest minns jag att vi var de första som i riksradion intervjuade två nya unga talanger, Jill Johnson och Sanna Nielsen.
Jag blev också producent på en annan nya satsning med obekväm arbetstid, helgprogrammet Nybryggt som sändes varje lördag och söndag i P3 och P4, mellan 04.00 och 07.40 (sista timmen enbart i P3). Jönköping sände var fjärde helg, med Magnus Nilsson som programledare och mig som producent, vilket bland annat innebar att man vid varje halvslag fick sammanfatta nytt från Sverige och världen. (Och då givetvis försökte hitta sådana som Ekot missat.)
Det värsta med det jobbet var att försöka somna kvällen före, samt - ännu värre - stiga upp klockan två på natten och försöka bli normal innan sändningen började. Sedan var det kul. Ett tag... Påföljande eftermiddag började problemen igen.
Men programmet var nyskapande och rolig journalistik vid ett klockslag då de journalistiska ambitionerna alltid närmat sig nollpunkten. Lyssnar gensvaret var också stort. (Utom från en inkontinent lyssnare som kissade på sig varje gång hon hörde signaturen.)
Tyvärr utvecklade sig det hela med åren till ett babbelprogram, där programledaren och producenten försökte överträffa varandra i struntprat.
1999 öppnade sig nästa karriärmöjlighet. P G Johansson, chef för Radio Sjuhärad i Borås sedan tidernas begynnelse, skulle äntligen sluta. Borås låg på (o)bekvämt pendelavstånd från Jönköping, och även Huskvarna, för den som var angelägen nog.
Det var jag. Och även, skulle det visa sig, min vän och kumpan Björn Löfdahl. Både han och jag sökte liksom Marita Pahlén, f d redaktionschef på Sjuhärad. Vi utsattes alla för en obarmhärtig utfrågning, varefter redaktionen - trots Stockholms protester - arrangerade en omröstning bland medlemmarna.
Den vanns av den lokala kandidaten Marita, jag kom tvåa och Björn sist.
Beskedet drog ut på tiden, men till sist fick vi veta: P4 Sjuhärads nya kanalchef var Björn Löfdahl, och det fanns väl någon logik i det. Han hade nämligen, boende i västra Jönköping, en dryg kvarts kortare bilresa till Borås än jag hade från Huskvarna. Dessutom kör Björn mycket fortare.
Vad skulle jag ta mig för nu då? Att klänga mig fast vid den redaktionschefsstol som jag trivdes så bra på kändes otänkbart i längden. Det var alltför tydligt att min fru hade siktet inställt på det jobbet.
Men jag behövde inte vänta länge. Nästan samtidigt som beskedet om Borås kom, fick jag frågan: Ville jag under ett år vikariera som Olle Stenholms producent på Efter 3, medan den ordinarie innehavaren Birgitta Ländin prövade ett annat jobb?
Ja, det ville jag gärna! Dvs om det inte förhindrade mig att åka till NAB, den stora radiomässan i USA, som detta år arrangerades i San Francisco.
Tillstånd till detta beviljades, liksom min familjs godkännande av mitt år i Stockholm. (Jag hann knappt ut genom stationsdörren på Bäckalyckan i Jönköping innan min fru tog mitt chefsrum i besittning. Så hon var nöjd, i alla fall med den aspekten av min frånvaro.)
I augusti 2000 satte jag mig på ett tåg till Arlanda för vidare resa till Kalifornien med mellanlandning i Atlanta.
Det första ansikte som mötte mig när jag steg på tåget tillhörde Marcella Simms, i många år min redaktionschefskollega i Västerås, nu kanalchef i Eskilstuna.
Kommentarer
Skicka en kommentar