1969-2024. 55 år journalist

 Det var ingen som låtsades om det, men 1977 hade Smålands-Tidningen med editioner ungefär lika stor upplaga som Jönköpings-Posten (med sin avläggare Värnamo-Tidningen). Men att Jönköpings-Posten var storebror, där tidningen tronade i sitt stenhus med utsikt över Vättern, var en självklarhet för de flesta.  Det var i det tidningshuset som Hallpressens ägarinna Christina Hamrin traskade runt och låtsades vara en journalist bland andra, om än kulturredaktör. Det var också där man ibland skymtade hennes make, Stig Fredriksson, säkert i full färd med att köpa upp någon tidning eller på andra sätt öka koncernens vinst.  Där steg jag in i slutet av januari 1977, som ny inrikes/utrikes-redigerare, nummer tre i nattredaktionens hierarki. En roll som inte alls var ny för mig. T v: kanske inte den smartaste analysen i rockhistorien, när Rock&Sånt dömde ut punken som en barnslig återvändsgränd. (Men "Det var inte jag" som en klasskamrat till min son alltid säger, ibland t o m...

"Om man bara kommer från Smålands-Tidningen, så går det bra för en". Det talesättet lärde jag av min mentor Gunnar, och med det menade han att en hel del framgångsrika svenska journalister hade en bakgrund på den lilla tidningen i norra Småland, och att det enda som krävdes var att de förmådde ta sig därifrån.  Att motsatsen också gällde, ett värre öde för den som blev kvar, vet jag inte om jag vill instämma i. Gunnar själv var inget bevis på den saken, han rev ett kontrakt med DN när en bättre chans upppenbarade sig (ett hus i Skurugata), men det var inget dåligt liv han fick. Bara för kort.  Själv slet jag mig loss efter fyra år och en månad, men då hade jag faktiskt lärt mig mycket av det jag behövde veta, både som journalist och människa.Och Eksjö, och Gunnar, bär jag med mig var jag går .  Eksjö, och jobbet på Smålands-Tidningen nattredaktion, dök upp i mitt liv i december 1972 nästan helt utan min inblandning. Jag hade redan skrivit på för tre veckors hårt sli...

Leonard Cohens konsert i tennishallen, Stockholm april 1972 blev oförglömlig. I varje fall var recensenten extremt förtjust. Min första artikel publicerades i Smålands Folkblad sommaren 1970. En rapport från rockfestivalen i Bath i slutet av juni, insmugglad i tidningen av min vän Lasse Willén från hans lokalredaktörsvikariat i Tranås.  Smålands Folkblad hade den fortsatta vänligheten att publicera ytterligare en massa musikartiklar, recensioner av nya plattor och konserter, under åren då jag inte hade något journalistjobb men skrev ändå, det pågick fram till 1973 då jag anställdes av en konkurrerande tidning.  Att Folkbladet publicerade mig kunde jag tacka först min gode vän Lasse för, sedan min goda vän Carin, som också fick jobb på jönköpingstidningen.  Efter ett tag fick jag till och med betalt för mitt skrivande, typ 25 kronor per artikel, en hel förmögenhet (som man till exempel kunde investera i en LP till). Byrds, ständigt dessa högtflygande Byrds. Och f...

"Man dricker mycket kaffe, man måste göra nåt, man dricker mycket kaffe, man måste göra nåt, snart börjar man att tycka, att kaffe smakar gott - att jobba på en tidning, är alla drömmars mål, att jobba på en tidning, är alla drömmars mål, det slutar sen med hjärtslag, och mycket alkohol." (Ur Tidningen Trollhättan Blues, pt II, 1972) T v: Bo Adriansson, sportchef (senare på P4 Väst). T h nederst: Gillis, lokalredaktör i Björke (eller var det Bjärke?). T h överst, Nina Bragée vänder ryggen till, medan chefredaktör Perslow granskar hennes text. Hemkommen från Årjäng, tillbringade jag en kort tid i augusti 1972 med att fundera på vart jag var på väg. Tillbaka till posten, kanske? Eller?  En av dessa dagar traskade jag upp på journalisthögskolan för att säga hej till bekanta där. Då kom det till min kännedom att högskolan just fått ett samtal från Trollhättans Tidning som sökte inhoppare på redaktionen.  Varför inte? Trollhättan låg på tydligt pendlaravstå...