Smålands-Tidningen. Eksjö lärde mig allt jag kan.
"Om man bara kommer från Smålands-Tidningen, så går det bra för en". Det talesättet lärde jag av min mentor Gunnar, och med det menade han att en hel del framgångsrika svenska journalister hade en bakgrund på den lilla tidningen i norra Småland, och att det enda som krävdes var att de förmådde ta sig därifrån.
Att motsatsen också gällde, ett värre öde för den som blev kvar, vet jag inte om jag vill instämma i. Gunnar själv var inget bevis på den saken, han rev ett kontrakt med DN när en bättre chans upppenbarade sig (ett hus i Skurugata), men det var inget dåligt liv han fick. Bara för kort.
Själv slet jag mig loss efter fyra år och en månad, men då hade jag faktiskt lärt mig mycket av det jag behövde veta, både som journalist och människa.Och Eksjö, och Gunnar, bär jag med mig var jag går.
Eksjö, och jobbet på Smålands-Tidningen nattredaktion, dök upp i mitt liv i december 1972 nästan helt utan min inblandning. Jag hade redan skrivit på för tre veckors hårt slit på posten, något som jag fick ljuga mig loss ur på ett tämligen pinsamt sätt.
Då visade det sig, att Smålands-Tidningen behövde en redigerare. Min vän Ante hade haft tjänsten under hösten, men nu skulle han flytta till ett jobb i Göteborg. Tidningen hade då gjort upp med en av hans klasskamrater, men när han fick ett bättre jobb (på Kvällsposten) och hoppade av, uppstod en mindre kris i schemat.
Fanns det någon som snabbt kunde hoppa in? Ante försäkrade redaktionschefen att jag var rätt man för jobbet, att jag aldrig redigerat en sida (och dessutom lyckats missa det momentet i undervisningen på JHG) valde både han och jag att mörka. Hur svårt kan det vara?
Så 18 december styrde jag genom ett snöigt nordsmåland mot Eksjö för att påbörja en tre månaders provtjänstgöring på Smålands-Tidningen. Jag skulle bli kvar mer än fyra år, fyra år som helt förändrade både mitt liv och mig själv.
Jag hyrde ett rum i en villa i närheten av Eksjö tingsrätt, och infann mig på tidningens redaktion vid stadens lilla torg, ett stenkast från stadshotellet, kyrkan och den pittoreska stadskärnan med gamla trähus (jag skulle ganska snart själv bo i ett av dem).
Nattredaktionen bestod av tre personer. Nattredaktören hade ett både nästan obegripligt och nästan omöjligt jobb, att hålla ordning på alla de artiklar som flöt runt i tidningens fyra upplagor, se till att en artikel publicerades i Smålands-Tidningen och Tranås Tidning, en annan i Smålands Dagblad och Vetlanda-Posten, åter andra artiklar i bara en upplaga eller i samtliga. Helst skulle samma artikel inte dyka upp mer än en gång i samma tidning (vilket inträffade då och då).
Biträdande nattredaktören ansvarade för de fyra förstasidorna och löpsedlarna. Normalt hade VP, SmT, SmD och TrT nästan exakt samma framsida, endast en artikel byttes. Där fanns det också utrymme för misstag. (Som jag dessvärre utnyttjade minst en gång, därav min titel "tekniskt misstag").
Den tredje personen i laget - det var jag, det - hade bara en enda sida att ansvara för, vilket jämfört med de två kollegornas uppgifter var mycket lindrigt. Men sidan ifråga innehöll inrikes/utrikes, så det fanns med andra ord ändå en hel del att försöka hålla koll på.
Arbetsdagen började klockan 15 och tog slut någon gång efter midnatt, lite beroende på hur det flöt i sätteriet, förekomsten av sena nyheter och den tekniska personalens humör (oftast gott). Första tidning att tryckas var Vetlanda-Posten och sist Tranås-Tidning. En ovillkorlig rutin var också kvällsrasten, 20.30-21.00. Då gick man ner i fiket och köpte mackor av Vivan, hustru till Helmer, en av redaktörerna. Jag och Gunnar brukade välja köttbullsmackor, han brukade förbarma sig över min saltgurka och jag fick hans persilja i utbyte.
Men nu går jag händelserna i förväg! Hur klarade jag egentligen att komma från ingenstans, få min första typometer och försöka mig på lay-out och redigering, samt förstås att passa in i ett helt nytt arbetslag?
Jo, tack, det gick ganska bra. I varje fall inte sämre än att Jerker Isaksson, tidningens redaktionschef, efter tre månader tyckte att den enklaste lösningen var att helt enkelt anställa mig.
T v: med favoritverktyget (typometern) på SmT-redaktionen 1976. T h: med Gunnar på hans hemmaplan Skurgata, gissningsvis 1975.
Personligt och professionellt tog jag plötsligt steget över i någon sorts vuxenliv. Fast anställning i det yrke jag valt. Egen bostad som jag betalade med egna lönepengar. En helt ny bekantskapskrets, på och utanför jobbet. Ett nytt liv!
Inte så att jag helt, eller alls, klippte banden med de gamla kompisarna i Göteborg och annorstädes. Men i mitt nya vardagsliv var det nu helt andra personer som stod i centrum. Viktigast av dem var Gunnar, nattredaktören som styrde och ställde i tidningshuset och var den okrönte mästaren i den svåra, nästan omöjliga konsten att varje kväll hålla ordning på de där fyra snarlika men inte identiska tidningarna.
Min vän Ante hade etablerat ett vänskapsband med Gunnar under hösten och när jag övertog hans jobb fick jag Gunnar på köpet. Han blev min mentor och "som en dålig far" (som han själv uttryckte det) åt mig. Det bandet varade så länge han levde.
Det var till Gunnar jag tog med mina flickvänner för granskning, och det var senare dit jag tog mina döttrar och deras mamma, för att frossa i hans goda mat och hans nybakade bullar. Han bodde en bit utanför stan, i den lilla byn Stensgöl, alldeles i närheten av naturfenomenet och turistmålet Skurugata, en djup förkastningsravin som var spännande att undersöka.
Mitt första besök där skedde i december 1972 eller januari 1973, snön låg djup och det var som alltid inte helt enkelt att ta sig upp för den branta backen som mötte en ungefär halvvägs till Stensgöl. Gunnar bjöd på hemgjord pizza, var och en fick bygga sin egen, och som dryck hade han uppmanat oss att ta med en kasse starköl från stan. Jag minns fortfarande det rytmiska ljudet, då en av medresenärerna, sportjournalisten "Be-Pe", öppnade dem en efter en på vägen ut.
Några år senare, det var mitt sista år på SmT fast det visste jag inte då, köpte jag på min 25-årsdag ett hus i trakten, fast på andra sidan länsgränsen, i Östergötland, närmare bestämt den lilla kommunen Ydre, min vän Lasses hemkommun, som han lyckats ge en förtrollad skimmer.
Då, sommaren 1976, brukade jag cykla från mitt hem i Rydsnäs till Gunnars i Stensgöl/Skurugata, lifta med honom till jobbet och sedan när arbetet var över tillbaka igen. Där drack vi kaffe medan sommarnatten ljusnade, varefter jag cyklade hem igen och sov.
En idyll. Bättre kan man inte ha det. Kan man tycka. Fast säg det till en otålig 25-åring, vars hunger på nya upplevelser inte alls var mättad.
Det var i alla fall Gunnar som lärde mig många av de visdomsord, som jag fortfarande citerar för kollegor, t ex "Den mycket gör, gör också mycket fel" och "Man ska inte lära sig för mycket, då blir man bara utnyttjad". För att inte tala om "Åh, Gunnar, jag har kört på så mycket!", men det citatet har inget med tidningar att göra.
I Eksjö, på Smålands-Tidningen, lärde jag mig redigera, att göra tidningssidor, och på kort tid gick jag från att vara helt okunnig till att tycka att det var en redaktions allra viktigaste (och mäktigaste) uppgift. Men det viktigaste jag lärde mig var att jag dög, att min förmåga var tillräckligt stor, att jag klarade journalistyrkets olika utmaningar.
Det var inte alltid njutbart: när jag inte kunde sova, plågades jag ofta för min inre blick av tidningssidor där innehållet ständigt var i rörelse . Jag stiftade också en första (men inte sista) bekantskap med spänningshuvudvärk, som under första halvåret i Eksjö däckade mig några gånger; säkert priset jag fick betala för de hårda krav som yrket, eller snarare jag själv, ibland ställde. I början trodde jag att det jag kände i huvudet var hjärnblödning, men med tiden vande jag mig, och då minskade också besvären.
Mitt jobb var inte alltid enbart inrikes/utrikessidan. Vårt schema innebar att vi jobbade två helger av tre, men den tredje helgen hade vi långledigt. Så när Gunnar eller Rolf var ledig tog jag ett steg upp i hierarkin och fick göra förstasidor och löp, jobbigare men också mera ansvarsfullt. Och från och med sommaren 1974 ansågs jag kvalificerad att också hoppa in som nattredaktör när det behövdes och därmed ansvara för att alla koncernens artiklar hamnade på rätt ställe.
(Då fick man också, om man ville och hann, överta en av Gunnars mera lustfyllda arbetsuppgifter: att med hjälp av valfria TT-notiser skriva ihop "Landet Runt", en i bästa fall spirituell blandning av stort och smått, nära och fjärran.)
På söndagar var vi bara två på nattredaktionen, det ansågs att bördan den dagen inte var större än att det räckte. (Eller om det helt enkelt var schematekniskt praktiskt.) En gång hände det sig dock under Gunnars semester att Rolf sjukskrev sig och jag stod där ensam på nattredaktionen en söndag.
Vad gör man då? Ringer efter hjälp? Nej, inte jag inte. Jag beslöt mig för att klara alltihopa själv, och det gick faktiskt. Om man jobbade maximalt reationellt och dessutom avstod från sin kvällsrast. (30 minuter som jag utnyttjade till att kasta ihop kvällens förstasidor.) Första, och kanske sista, gången som nattredaktionen bestod av en person. Berätta det inte för arbetsgivaren!Så lätt kan det vara, när man är ung och tror att allt är möjligt.
Det gav mig en viss status och rätt att beställa recensionsskivor och åka på konserter i och utanför Småland, och dessutom fick jag alltså utveckla min förmåga att skriva i det ämne som intresserade mig mest.
Som synes här till höger så fick jag ganska fria händer att skriva om vad jag behagade, dvs det jag gillade, och att larva mig efter behag.
Det var också här som jag inledde en livslång journalistisk relation till Mikael Wiehe. Senaste gången jag intervjuade honom var på julafton 2017, första gångerna ses här under.
Så här efteråt kan fyra år verka ganska kort, men mina år i Eksjö framstår ändå som en evighet, med tanke på allt jag hann lära mig och uppleva, på och utanför jobbet. T ex:
Jag gjorde lumpen. Praktiskt nog på I12, infanteriregementet som fanns på cykelavstånd från mitt hem. Eftersom det var första året med s k ständig nattpermis, kunde jag sova hemma, utom när vi var på övning eller - en enda natt - då jag hade kompaniförbud. (Det är ett sorts straff som t ex drabbar den som misslyckats med att göra patron ur på rätt sätt.) Tio månader, som absolut inte gjorde mig till man, men som visade att jag (även otränad) hade en utmärkt kondition och sprang snabbare än de flesta av de elitidrottare som var mina lumparkompisar.
Under min tid som värnpliktig var jag tjänstledig från SmT, men drygade ut den mycket måttliga militära dagsersättningen med inhopp på tidningens korrektur då och då.
Jag fick en helt ny vänkrets genom att engagera mig i Eksjö FNL-grupp.
Jag skaffade mig en mycket mysig liten lägenhet på Nygatan 3 i Eksjös gamla stad, bara ett stenkast från jobbet. Den blev i praktiken FNL-gruppens kontor och möteslokal.
Det fanns läsare (och andra) som tyckte att den som på kvällarna redigerade den pålitligt borgerliga tidningens första- och nyhetssidor inte borde stå utanför systembutiken på lördagarna och sälja Vietnambulletinen. Men när SmTs redaktionschef fick sådana påstötningar från oroade läsare, sa han bara "Så länge han sköter sitt jobb bra, är det hans ensak vad han gör på sin fritid". Han gav mig också fria händer att skriva om vilken musik jag ville, oavsett politiskt innehåll, vilket inte alla applåderade.
Det förekom dock att jag missbrukade mitt mandat genom att spökskriva artiklar, där FNL-gruppen hätskt attackerade samhällets stöttepelare. Så kunde min vän Tompa, FNL-gruppens ordförande, till sin överraskning läsa i SmT att han anklagat kulturnämndens nya ordförande Lennart Svensson(fp), mera känd för sitt konditori, "för att traska vidare i Ingegerd Nilssons(m) skor". Det hela handlade om en "vänstervriden" utställning på biblioteket som upprört somliga så mycket att den förflyttats utom synhåll, i en trappa som ingen använde.
Med tiden flyttade jag och tre av mina FNL-kamrater ihop, i någon sorts kollektiv, Tomas och Palle och Ann och jag, i en jättestor lägenhet på Södra Storgatan 1. (Under kollektivets sista tid flyttade Tomas ut och Gert-Olle, Anns pojkvän, in.)
Efter kollektivets nedläggning flyttade jag tillbaka till Nygatan 3, varefter jag på min 25-årsdag köpte huset i Rydsnäs för 75.000 kr. Där bodde jag i knappt nio månader, sedan gjorde jag något som jag alltid lovat att inte göra: Att flytta till Jönköping.
Det gjorde jag absolut inte för att "det går bra för den som lyckas komma ifrån Smålands-Tidningen". Tvärtom trivdes jag fortfarande förträffligt med jobbet.
Det var mitt liv som jag var missnöjd med. Mina FNL-kamrater hade lämnat Eksjö och mitt experiment med liv på landet hade inte alls fyllt det tomrummet. Dessutom hade jag, efter att ha haft alldeles för många kärlekshistorier på för kort tid, kraschat fullständigt på det området. Den som jag verkligen ville ha, hon ville inte längre ha mig.
Det problemet försökte jag alltså lösa genom att packa mina (numera betydligt fler) prylar och forsla dem till den stad där hon bodde! Framtiden skulle visa om det var smart tänkt. Eller: tänkt och tänkt. Flytten hade nog inte det minsta med tankeverksamhet att göra, det var inget annat än en flykt.
Transporten bekostades av den nya arbetsgivaren, Jönköpings-Posten, som också kunde erbjuda mig en lägenhet på Björngatan 10 i Jönköping. Uppenbarligen var redaktör Clausen mera attraktiv på arbetsmarknaden vid flytten från Smålands-Tidningen än han varit när han åkte till tidningen, drygt fyra år tidigare.
Dramatik i dåtiden. Efter 44 år förlorar socialdemokraterna regeringsmakten. När jag skriver detta har vi levt 43 år i ett Sverige där (s) inte längre är självklart statsbärande parti, alltså nästan lika länge som det "ändlösa maktinnehavet".
Jag gör SmTs förstasida, medan redaktionschefen Jerker Isaksson jämrar sig... "K a n vi vara säkra på att de borgerliga vinner. K a n vi?" "Ja då", sa jag, "nu är det avgjort."
Fyra månader senare tog jag farväl av den tidning där jag lärt mig allt,
Jag gör SmTs förstasida, medan redaktionschefen Jerker Isaksson jämrar sig... "K a n vi vara säkra på att de borgerliga vinner. K a n vi?" "Ja då", sa jag, "nu är det avgjort."
Fyra månader senare tog jag farväl av den tidning där jag lärt mig allt,
Kommentarer
Skicka en kommentar