1969-2024. 55 år journalist

Nyhetschefen t v, reportern t h. Kanske ingen auktoritär ledarstil.  Frilansandet har sina fördelar, inte minst ekonomiskt, det hade varit lukrativa år, när jag kombinerat olika former av korta anställningar på Sveriges Radio med att debitera jobb som jag utförde med mitt lilla bolag Poddradio.  Men jag är ju ändå i grunden en trygghetskramare, så jag sökte då och då fasta anställningar, framför allt på SR och P4 förstås.  Kanalchef på P4 Malmöhus blev jag inte, och efteråt kan man lätt konstatera att det var en himla tur, men det gick fler tåg.  Så när den nya kanalchefen i Malmö, Anne Sseruwagi, beslöt sig för att göra om nyhetsredaktionen och behövde två (eller rättare sagt 1½) nyhetschefer, så blev jag anställd på den halva tjänsten. som planeringsnyhetschef, den som ansvarade för det längre perspektivet.  Väldigt trevligt - att vara en i gänget igen. Men inte bara - att bara ha en halv tjänst hade sina nackdelar, speciellt när de 50 procenten skulle utfylla...

I augusti 2007 flyttade Jenny och jag in i vårt fina lilla tegelhus på Majorsgatan i Åhus. I december blev vi tre, för då kom Jack till världen, och därmed blev Jenny föräldraledig från jobbet som kanalchef på P4 Kristianstad.  Men vad skulle jag syssla med för att försörja mig? Jo, med att undervisa på högskolan i Jönköping, fast det v a r ju en bra bit att pendla (med tåg), men ganska snart fick jag chansen att jobba på P4 Malmöhus också. Samtidigt i Göteborg: min yngsta dotter tar studenten i juni 2010. Är det tårar eller regn? Båda.  Det visade sig med tiden att det var lite för långt mellan Åhus och Jönköping och att det inte var riktigt hållbart att bo på ena orten och undervisa på den andra, så efter vårterminen 2008 rann den anställningen ut i sanden.   Men min gamla kollega Magnus Quick, som varit redaktionschef på P4 Kronoberg när jag hade samma jobb i Jönköping, hade fortsatt karriären som kanalchef i Karlskrona, redaktionschef i Malmö, kanalchef i Kristians...

 Nästan 25 år efter min debut i lärarbranschen fick jag en ny chans. Då, i början på 80-talet, försökte jag lära blivande journalister på Södra Vätterbygdens Folkhögskola konsten att skriva tidningsartiklar. (Ganska många av dem valde radiobanan i stället, vet inte vad det bevisar.) Nu, 2006-2008, steppade jag upp: nu var uppdraget att lära studenter, både svenska och utländska, på Högskolan Jönköping, att göra radio. Och att skriva reportage.  Att jag, helt utan lärarmeriter, släpptes in på högskolan, berodde på att mina vägar korsades med Ebba Sundin, som behövde förstärkning och avlastning på mediautbildningen. Den perioden, läsåret 2006-2007, skulle visa sig bli mitt sista år i vätterbygden.  Min yngsta dotter gick i nionde klass i Huskvarna, hennes mamma (min f d fru) jobbade i Göteborg i veckorna, så vi delade på föräldraansvaret. Jag bodde i huset i Huskvarna måndag-fredag, Nina kom dit på helgerna, ett arrangemang som fungerade skapligt.  Jag försörjde mi...

 - När jag hörde ditt namn och att du skulle bli vår nya chef, så såg jag framför mig en storväxt norrman med rött skägg, sa Kathinka Linde - en av mina stjärnor - första gången vi jobbade ihop. (Det var på bokmässan i Göteborg 2002).  Lite besviken var hon nog att det inte stämde.  När UR bestämt sig för att dom ville ha mig till chef för radiomedarbetarna i landet, så kallades jag till förhör inför facket. Tre fackliga representanter var där, alla kvinnor, och tydligt misstänksamma. (Jag visste inte då att det var många medarbetares "default mode".)  - Du som kommer från P4, frågade en, hur tror du att du kommer att hantera medarbetare som jobbar v ä l d i g t långsamt?  Jag svarade artigt att det skulle bli fantastiskt att jobba på ett företag där de anställda hade gott om tid, men att det var en fördel om man också kunde arbeta snabbt vid behov.  Men den frågan har jag inte glömt. Redan där fick jag en glimt av vad som väntade. Kanske var det tänkt...

När jag steg in på Efter 3 i augusti 2000 var programmet inte vad det varit. När det lanserades i P3 på 90-talet hade programmet gigantiska resurser, massor av personal, massor av pengar, massor av sändningstid, en demonproducent (Kjell Dabrowski) och en skicklig, populär och lagom lat programledare (Ulf Elfving). Och en väldigt stor publik.  När programmet flyttade till P4 följde Ulf Elfving med, men resurserna gjorde det inte och sändningstiden minskades till en timme. När så reklamradion startades något år senare, blev Elfving och hans dåvarande producent köpta av reklamkanalen Radio Rix.  Båda parter trodde att publiken skulle följa med, men så blev det inte alls. Det nya programmet lades ned efter något år, och Elfving startade en frilansresa som ibland innehöll engagemang hos SR. (Jag jobbade med honom på P4 Stockholm 2006, då han sände live från Kulturhuset varje torsdag.)  I P4 fortsatte Efter 3 som om inget hänt, först med Micael P Lekberg som programledar...

I åtta år var jag Radio Jönköpings redaktionschef, alltså ställföreträdande lokalradiochef. Det är en fruktansvärt lång tid på en radiostation som sänder fem dagar i veckan. Eller tja... Till och med sju dagar, för det fanns lokal sändningstid både på lördag och söndag i början, när lokalradion 1994 (eller 93?) tog steget in i Sveriges Radio. Vad gör en redaktionschef när P4 Jönköping firar 20 årskalas på Hovrättstorget, intill den kulturskyddade byggnad där radion höll till sina 11 första år? (Jag jobbade där i knappt två, maj 86 till sista februari 88). Jo, presenterar Radiograttis förstås!  Var det en bra eller dålig fusion? Nja, det fanns både för- och nackdelar, i vilket fall som helst var det nog ofrånkomligt att public service-radion i Sverige samlades i samma bolag och att resurserna utnyttjades på ett sätt som kom alla radiolyssnare till del.  Men, kollisionen mellan en starkt decentraliserad och en lika centraliserad organisation var inte smärtfri. Lokalradion...