Heaven and hell på UR
- När jag hörde ditt namn och att du skulle bli vår nya chef, så såg jag framför mig en storväxt norrman med rött skägg, sa Kathinka Linde - en av mina stjärnor - första gången vi jobbade ihop. (Det var på bokmässan i Göteborg 2002).
Lite besviken var hon nog att det inte stämde.
När UR bestämt sig för att dom ville ha mig till chef för radiomedarbetarna i landet, så kallades jag till förhör inför facket. Tre fackliga representanter var där, alla kvinnor, och tydligt misstänksamma. (Jag visste inte då att det var många medarbetares "default mode".)
- Du som kommer från P4, frågade en, hur tror du att du kommer att hantera medarbetare som jobbar v ä l d i g t långsamt?
Jag svarade artigt att det skulle bli fantastiskt att jobba på ett företag där de anställda hade gott om tid, men att det var en fördel om man också kunde arbeta snabbt vid behov.
Men den frågan har jag inte glömt. Redan där fick jag en glimt av vad som väntade. Kanske var det tänkt som en vänlig varning.
Jag lät mig dock inte varnas. Det där jobbet ville jag ha. Och jag trodde att jag skulle klara det.
Det gjorde jag också. Ganska länge.
Sista juni 2006 slutade jag på UR. Här en bild från avtackningen någon månad tidigare.
URs radioverksamhet i landet hade genomlidit ett traumatiskt år 2001. Bolaget hade efter mycket vånda bestämt sig för att rycka upp den rådande ordningen med rötterna. Medarbetarna hade vant sig vid en bekväm och självständig situation, där det fanns två medarbetare på samtliga 25 P4-orter, men nu var sötebrödsdagarna över. I stället för 25 skulle URs vuxenredaktion nu finnas på sex orter (sju om man räknar in Stockholm) och bestå av fyra redaktioner.
Något hårddraget fick URs journalister välja på att börja jobba på en av de sex orterna och en av de fyra redaktionerna, eller ta sin uppsägningslön. Många valde det sistnämnda, men andra vågade inte lita på sin möjlighet att försörja sig i frihet. Med onda aningar och utan entusiasm tvingades dom lämna sin härliga frihet och i stället jobba på en plats dom inte valt, med ämnen och arbetskamrater som dom hade föga möjlighet att bestämma själva.
Säkert ville de flesta göra sitt bästa av den nya situationen, men arbetsglädjen, motivationen och förtroendet för arbetsgivaren var inte på topp, när det nya livet började 2002.
Ganska snart visade det sig att de nya redaktionerna och programmen utvecklades ganska långsamt, och ledningen i Stockholm kom fram till att det behövdes en chef med ansvar enbart för radion och medarbetarna i landet samt de fyra programmen Livskraft(P1), Läraröppet(P1), Bildningsbyrån(P4) och Familjetid(P4) som sändes varje vecka i rikskanalerna.
Hur svårt läget var hade ingen berättat för mig, men det hade säkert inte fått mig på andra tankar. Mitt självförtroende var gott och inbillade mig att det nya jobbet var ödesbestämt, varför skulle annars erbjudandet kommit när jag precis tog steget ut från Efter 3?
Och förresten var det ju bara radio och inte hjärnkirurgi, hur svårt kan det vara?
De fyra program som URs radiojournalister i landet producerade för P1 och P4 var alltså:
Livskraft. Ett program om funktionshinder som leddes från Stockholm. (När jag började var det en grupp frilansare, som gjorde Livskraft, men efter hand tog mina medarbetare över.)
Läraröppet (som senare bytte namn till Skolakuten, samma namn som URs tv-program i samma ämne). Program om skolan, med lärare som målgrupp, som gjordes i Örebro, men också hade medarbetare på annan ort.
Bildningsbyrån. URs mest publika program, som varje lördag morgon hade mer än en halv miljon lyssnare i P4, det gjordes i Göteborg, men sändes ofta direkt från Halmstad, där programledaren Kathinka Linde bodde.
Familjetid. För föräldrar och andra med familj, programmet gjordes i Malmö med hjälp från Växjö.
Det programmet gjordes av fem kvinnor och en man och skulle ursprungligen heta Föräldratid. Men när de ansvariga insåg att bara en av de sex (Per, programledaren) faktiskt var förälder, kändes det motiverat att byta namn och fokus.
Dessutom hade vuxenredaktionen anställda i Växjö (två personer). Sundsvall (en person) och Luleå (två personer).
Själv var jag stationerad i Stockholm, men eftersom jag bodde i Huskvarna (med övernattningsmöjligheter i Stockholm) och hade flickvän i Kristianstad, var jag inte på plats vid skrivbordet där så väldigt ofta.
I stället var nästan ständigt på resande fot, per tåg till Malmö, Växjö, Göteborg, Örebro, Stockholm och Sundsvall samt med flyg till Luleå. Det innebar att jag två eller tre dagar i veckan arbetade från Malmö, Växjö, Göteborg eller Örebro (samt ibland från Sundsvall och Luleå) i stället för Stockholm.
Personalen där var kanske inte odelat förtjusta över att ha mig på plats i lokalerna så ofta, eftersom det saboterade deras möjligheter att helt och fritt arbeta (eller inte) efter eget huvud.
Det var inte optimalt för mig heller, eftersom man åren 2002-2006 fortfarande inte kunde ansluta till internet på tåget och därmed använda restiden till effektivt arbete.
Det finns mycket gott att säga om min tid på UR och om dem som jag jobbade med. Men enkelt var det inte. De anställda var sinsemellan väldigt olika, en del kom från bakgrund som lärare men de flesta var journalister, men alla hade de vant sig vid att arbeta på egen hand, efter eget huvud, med förhållandevis gott om pengar och mycket gott om tid.
Omställningen blev alltså ganska brutal. Och ganska snabbt uppdagades det små och stora motsättningar mellan medarbetarna, dels handlade det om personkemi, men minst lika mycket om att de som var drivande och tog stort ansvar blev irriterade på mera långsamma eller egensinniga arbetskamrater, och vice versa.
Så här beskrev en av de mest snabbtänkta och effektiva UR-journalisterna hur vissa kollegor arbetade:
- När man bestämt ett ämne, så behövs det först lång tid, kanske en vecka, att sätta sig in i ämnet, sedan kan man ge sig i verkligheten och göra intervjuerna, sedan vidtar konstruktionen av reportaget, där det kan ta många dagar att putsa, ändra och göra om. Till slut är man klar och då låter det hela ändå inte annorlunda än något som en P4-journalist kunde satt ihop på en dag.
Under omstruktureringen av URs verksamhet i landet uppstod det också stora luckor, som ledningen tvangs genom att snabbt rekrytera nya medarbetare från P4. De hade en annan bakgrund och var vana att jobba snabbt och effektivt, men anpassade sig förvånande snabbt till den rådande stämningen, "fråga inte vad du kan göra för din arbetsplats, utan vad den kan göra för dig".
Men som sagt: det fanns stora fördelar med att jobba på en redaktion med goda ekonomiska och personella resurser, ett spännande och stimulerande uppdrag och hög kompetens.
Till exempel har jag aldrig varit på så många intressanta och utvecklande konferenser, ofta på lyxiga anläggningar, och hört så många goda (och dyra) föreläsare. Mina redaktioner samlades också ofta på trevliga konferenser med lyxigt boende och god mat, och där brukade jag delta, i alla fall en av dagarna.
Det fanns dock en betydande svårighet, som har att göra med själva frågan om URs existensberättigande att göra. UR gör ofta själva spännande program och serier, eller sänder sådant som gjorts utomlands, material som troligen inte de mera trendkänsliga SR och SvT skulle ha befattat sig med. UR är helt enkelt lite mer "seriöst" och vågar gå sin egen väg och plöja sin egen fåra.
Men exakt varför finns UR? Vad är den avgörande skillnaden som motiverar att programmen produceras och sänds av ett eget bolag, i stället för att det sker i en speciell avdelning inom SvT och SR?
Ja, enkelt uttryckt kan man säga att svaret är: Ingen vet.
UR gillar att låtsas att skillnaden är att bolagets program tas fram i samarbete med utbildningssektorn, alltså gymnasier och universitet, och även används som läromedel där.
Under mina fyra år på UR var det här dock bara Potemkin-kulisser. De flesta programmen - både i radio och TV - saknade helt koppling till olika kurser, och där det faktiskt fanns ett samarbete, där alltså program tagits fram på beställning av t ex ett universitet, är det mycket oklart hur mycket URs material faktiskt användes och vilken nytta det gjorde.
På radiosidan var kravet att 50 procent av materialet skulle vara utbildningsprogram, där det fanns en koppling och ett samarbete, och 50 procent folkbildningsprogram, som bara var lärorika utan att ingå i någon läroplan.
Vi redovisade också frenetiskt för att kunna påvisa en användning, just det ordet var magiskt på UR, men i verkligheten skulle jag påstå att det snarare var 5 procent, inte 50, där våra program faktiskt ingick i riktiga utbildningar.
Verkligt komiskt var när URs marknadschef under mycket stort allvar skulle fästa alla nyckelpersoners uppmärksamhet på detta centrala begrepp och för säkerhets skull skrev det med stora bokstäver på svarta tavlan, alltså ANDVÄNDNING.
En annan komisk detalj var det faktum att vi var förbjudna att kalla vårt företag för något annat än UR, jag ansökte formellt om tillåtelse att vi på radiosidan skulle få använda det mera begripliga (och i vårt fall logiska) ordet "utbildningsradion", men det fick vi inte. "UR" skulle det heta i alla sammanhang.
Fast inte, visade det sig, för den som ringde till bolaget. SvTs, SRs och URs gemensamma växel hälsade alltid konsekvent (och gör det kanske fortfarande) välkommen till "Utbildningsradion".
De första åren tyckte jag det var roligt och gick bra. Men efter hand visade det sig att fundamentet jag (och andra) stod på, höll på att vittra sönder. Det fanns en stor och djup misstänksamhet och misstro från medarbetarna mot URs ledning, och den drabbade även mellanchefer som mig.
Att även paranoida människor kan vara förföljda, som min älskling inte enbart på skämt brukar säga, visade sig med tiden. Ungefär samtidigt som jag slutade, valde UR att ytterligare avlöva organisationen i landet. Redaktionerna i Växjö, Örebro och Luleå lades ned. Delvis, tror jag, för att bli av med en del riktigt jobbiga medarbetare på de orterna.
Efter hand visade det sig också att jag kanske inte var rätt man att hantera en så turbulent organisation. Fast det kanske ingen var. I varje fall gjorde jag en del uppenbara misstag, t ex att anförtro mig och öppna mitt hjärta vid enskilda samtal med folk jag litade på. Inom kort spriddes mer eller mindre förvanskade versioner av vad jag sagt genom organisationen.
Jag, som nästan alltid jobbat i organisationer, där arbetskamraterna gjorde sitt bästa och ville både mig och företaget väl, var inte mentalt förberedd på att en miljö där helt andra känslor rådde.
Följaktligen hamnade jag i en rad tragikomiska situationer med medarbetare som var begåvade men minst sagt labila. Vid ett tillfälle när jag på mitt rum tvingades neka en kvinnlig medarbetare något som hon väldigt gärna ville göra, genljöd hennes högljudda snyftningar över hela andra våningen på UR.
En annan gång fick jag en duktig kollega i Malmö att rusa ut storgråtande, det skedde för övrigt inte mer än fem minuter efter att jag klivit in i rummet.
(Hon hade en hopplös arbetssituation. Hennes kollega, programledaren, jobbade av hälsoskäl hemifrån där han läste in sina prator på datband, som sedan skickades från Önnestad till Malmö. Där slet hon, producenten, sedan hund för att sätta ihop programmet som därefter sändes per post till Stockholm. UR däruppe krävde att färdigt program skulle vara på plats minst en vecka i förväg för att teknikern vid Rådmansgatan skulle kunna sända ut det hela i P4 nästa söndag klockan 07.03.
Vid detta tillfälle hade posten inte lyckats leverera programmet till rätt adress på rätt dag - det visade sig senare bero på att en siffra i gatuadressen varit fel - och den förtvivlade producenten krävde att jag skulle göra mitt yttersta för att detta missöde aldrig skulle kunna ske igen. Då gjorde jag misstaget att säga:
- Det spelar kanske ingen roll. Det går säkert lika bra även om programmet kommer fram en dag senare.)
Som jag tog mig ut i en av URs reklamskrifter från den tiden. En radiochef i toppform.
Nå. Jag fick oftast inte medarbetarna att brista i gråt. Utan hade oftast roligt. Och lärde mig mycket. Fick uppleva saker som jag aldrig varit med om tidigare:
Besöka Aten i januari för att representera UR vid premiären för handikappsåret.
Åka på två Prix Europa i Berlin, där UR-program deltog.
Fyra gånger på Bokmässan. Givetvis.
Regelbundna besök i Sundsvall och Luleå. Samt i de mera avlägsna norrländska orterna Pajala och Jokkmokk. Luleå i juni, när solen aldrig riktigt går ner, glömmer man inte.
Och en massa journalistik förstås. En gång fick jag hoppa in och programleda Familjetid själv när redaktionen hamnat i baklås. Dessutom hanterade jag kontakterna med P4 vars lokala kanaler var tvungna att köra UR-inslag under de s k kunskapsveckorna två gånger om året. Och så satte jag ihop/programledde en rad P1-program av just sånt material under de3 veckor på året då Livskraft och Läraröppet/Skolakuten inte sände.
Jag rekryterade också två mycket bra nya projektledare, som fortfarande jobbar på UR med den äran: nämligen Elin Iskra i Malmö och Matz Lundin i Stockholm.
Jag är också stolt över att vi alltid levererade. Programmen blev klara och sändes i tid, oavsett de missöden som drabbade alla redaktioner förbluffande ofta.
Fast våndorna i organisationen fortsatte, och i slutet av 2005 genomförde vuxenredaktionen en enkät bland radiomedarbetarna i landet som kom fram till att jag inte hade personalens förtroende, eller i alla fall att en majoritet saknade förtroende. (Samtidigt som nästan alla påstod att dom inte alls sagt något sånt...)
Jag fick valet: avgå frivilligt eller bli avsatt. Jag ansåg mig inte ha gjort något fel, så det fick bli alternativ 2, och jag valde sedan också att hellre ta ett halvårs uppsägningslön än att bli kvar på UR med oklara arbetsuppgifter.
Vi kom överens om att jag skulle sluta 1 juli 2006. Under första halvåret var jag befriad från mina chefsplikter, men åtog mig en rad arbetsuppgifter som behövde göras, och vad jag gjorde resten av tiden fick jag själv bestämma.
Det blev ett riktigt angenämt avslut på min tid på UR. Det fanns nämligen en massa arbete som jag kunde, och ville, göra utanför UR.
Lite besviken var hon nog att det inte stämde.
När UR bestämt sig för att dom ville ha mig till chef för radiomedarbetarna i landet, så kallades jag till förhör inför facket. Tre fackliga representanter var där, alla kvinnor, och tydligt misstänksamma. (Jag visste inte då att det var många medarbetares "default mode".)
- Du som kommer från P4, frågade en, hur tror du att du kommer att hantera medarbetare som jobbar v ä l d i g t långsamt?
Jag svarade artigt att det skulle bli fantastiskt att jobba på ett företag där de anställda hade gott om tid, men att det var en fördel om man också kunde arbeta snabbt vid behov.
Men den frågan har jag inte glömt. Redan där fick jag en glimt av vad som väntade. Kanske var det tänkt som en vänlig varning.
Jag lät mig dock inte varnas. Det där jobbet ville jag ha. Och jag trodde att jag skulle klara det.
Det gjorde jag också. Ganska länge.
Sista juni 2006 slutade jag på UR. Här en bild från avtackningen någon månad tidigare.Något hårddraget fick URs journalister välja på att börja jobba på en av de sex orterna och en av de fyra redaktionerna, eller ta sin uppsägningslön. Många valde det sistnämnda, men andra vågade inte lita på sin möjlighet att försörja sig i frihet. Med onda aningar och utan entusiasm tvingades dom lämna sin härliga frihet och i stället jobba på en plats dom inte valt, med ämnen och arbetskamrater som dom hade föga möjlighet att bestämma själva.
Säkert ville de flesta göra sitt bästa av den nya situationen, men arbetsglädjen, motivationen och förtroendet för arbetsgivaren var inte på topp, när det nya livet började 2002.
Ganska snart visade det sig att de nya redaktionerna och programmen utvecklades ganska långsamt, och ledningen i Stockholm kom fram till att det behövdes en chef med ansvar enbart för radion och medarbetarna i landet samt de fyra programmen Livskraft(P1), Läraröppet(P1), Bildningsbyrån(P4) och Familjetid(P4) som sändes varje vecka i rikskanalerna.
Hur svårt läget var hade ingen berättat för mig, men det hade säkert inte fått mig på andra tankar. Mitt självförtroende var gott och inbillade mig att det nya jobbet var ödesbestämt, varför skulle annars erbjudandet kommit när jag precis tog steget ut från Efter 3?
Och förresten var det ju bara radio och inte hjärnkirurgi, hur svårt kan det vara?
De fyra program som URs radiojournalister i landet producerade för P1 och P4 var alltså:
Livskraft. Ett program om funktionshinder som leddes från Stockholm. (När jag började var det en grupp frilansare, som gjorde Livskraft, men efter hand tog mina medarbetare över.)
Läraröppet (som senare bytte namn till Skolakuten, samma namn som URs tv-program i samma ämne). Program om skolan, med lärare som målgrupp, som gjordes i Örebro, men också hade medarbetare på annan ort.
Bildningsbyrån. URs mest publika program, som varje lördag morgon hade mer än en halv miljon lyssnare i P4, det gjordes i Göteborg, men sändes ofta direkt från Halmstad, där programledaren Kathinka Linde bodde.
Familjetid. För föräldrar och andra med familj, programmet gjordes i Malmö med hjälp från Växjö.
Det programmet gjordes av fem kvinnor och en man och skulle ursprungligen heta Föräldratid. Men när de ansvariga insåg att bara en av de sex (Per, programledaren) faktiskt var förälder, kändes det motiverat att byta namn och fokus.
Dessutom hade vuxenredaktionen anställda i Växjö (två personer). Sundsvall (en person) och Luleå (två personer).
Själv var jag stationerad i Stockholm, men eftersom jag bodde i Huskvarna (med övernattningsmöjligheter i Stockholm) och hade flickvän i Kristianstad, var jag inte på plats vid skrivbordet där så väldigt ofta.
I stället var nästan ständigt på resande fot, per tåg till Malmö, Växjö, Göteborg, Örebro, Stockholm och Sundsvall samt med flyg till Luleå. Det innebar att jag två eller tre dagar i veckan arbetade från Malmö, Växjö, Göteborg eller Örebro (samt ibland från Sundsvall och Luleå) i stället för Stockholm.
Personalen där var kanske inte odelat förtjusta över att ha mig på plats i lokalerna så ofta, eftersom det saboterade deras möjligheter att helt och fritt arbeta (eller inte) efter eget huvud.
Det var inte optimalt för mig heller, eftersom man åren 2002-2006 fortfarande inte kunde ansluta till internet på tåget och därmed använda restiden till effektivt arbete.
Det finns mycket gott att säga om min tid på UR och om dem som jag jobbade med. Men enkelt var det inte. De anställda var sinsemellan väldigt olika, en del kom från bakgrund som lärare men de flesta var journalister, men alla hade de vant sig vid att arbeta på egen hand, efter eget huvud, med förhållandevis gott om pengar och mycket gott om tid.
Omställningen blev alltså ganska brutal. Och ganska snabbt uppdagades det små och stora motsättningar mellan medarbetarna, dels handlade det om personkemi, men minst lika mycket om att de som var drivande och tog stort ansvar blev irriterade på mera långsamma eller egensinniga arbetskamrater, och vice versa.
Så här beskrev en av de mest snabbtänkta och effektiva UR-journalisterna hur vissa kollegor arbetade:
- När man bestämt ett ämne, så behövs det först lång tid, kanske en vecka, att sätta sig in i ämnet, sedan kan man ge sig i verkligheten och göra intervjuerna, sedan vidtar konstruktionen av reportaget, där det kan ta många dagar att putsa, ändra och göra om. Till slut är man klar och då låter det hela ändå inte annorlunda än något som en P4-journalist kunde satt ihop på en dag.
Under omstruktureringen av URs verksamhet i landet uppstod det också stora luckor, som ledningen tvangs genom att snabbt rekrytera nya medarbetare från P4. De hade en annan bakgrund och var vana att jobba snabbt och effektivt, men anpassade sig förvånande snabbt till den rådande stämningen, "fråga inte vad du kan göra för din arbetsplats, utan vad den kan göra för dig".
Men som sagt: det fanns stora fördelar med att jobba på en redaktion med goda ekonomiska och personella resurser, ett spännande och stimulerande uppdrag och hög kompetens.
Till exempel har jag aldrig varit på så många intressanta och utvecklande konferenser, ofta på lyxiga anläggningar, och hört så många goda (och dyra) föreläsare. Mina redaktioner samlades också ofta på trevliga konferenser med lyxigt boende och god mat, och där brukade jag delta, i alla fall en av dagarna.
Det fanns dock en betydande svårighet, som har att göra med själva frågan om URs existensberättigande att göra. UR gör ofta själva spännande program och serier, eller sänder sådant som gjorts utomlands, material som troligen inte de mera trendkänsliga SR och SvT skulle ha befattat sig med. UR är helt enkelt lite mer "seriöst" och vågar gå sin egen väg och plöja sin egen fåra.
Men exakt varför finns UR? Vad är den avgörande skillnaden som motiverar att programmen produceras och sänds av ett eget bolag, i stället för att det sker i en speciell avdelning inom SvT och SR?
Ja, enkelt uttryckt kan man säga att svaret är: Ingen vet.
UR gillar att låtsas att skillnaden är att bolagets program tas fram i samarbete med utbildningssektorn, alltså gymnasier och universitet, och även används som läromedel där.
Under mina fyra år på UR var det här dock bara Potemkin-kulisser. De flesta programmen - både i radio och TV - saknade helt koppling till olika kurser, och där det faktiskt fanns ett samarbete, där alltså program tagits fram på beställning av t ex ett universitet, är det mycket oklart hur mycket URs material faktiskt användes och vilken nytta det gjorde.
På radiosidan var kravet att 50 procent av materialet skulle vara utbildningsprogram, där det fanns en koppling och ett samarbete, och 50 procent folkbildningsprogram, som bara var lärorika utan att ingå i någon läroplan.
Vi redovisade också frenetiskt för att kunna påvisa en användning, just det ordet var magiskt på UR, men i verkligheten skulle jag påstå att det snarare var 5 procent, inte 50, där våra program faktiskt ingick i riktiga utbildningar.
Verkligt komiskt var när URs marknadschef under mycket stort allvar skulle fästa alla nyckelpersoners uppmärksamhet på detta centrala begrepp och för säkerhets skull skrev det med stora bokstäver på svarta tavlan, alltså ANDVÄNDNING.
En annan komisk detalj var det faktum att vi var förbjudna att kalla vårt företag för något annat än UR, jag ansökte formellt om tillåtelse att vi på radiosidan skulle få använda det mera begripliga (och i vårt fall logiska) ordet "utbildningsradion", men det fick vi inte. "UR" skulle det heta i alla sammanhang.
Fast inte, visade det sig, för den som ringde till bolaget. SvTs, SRs och URs gemensamma växel hälsade alltid konsekvent (och gör det kanske fortfarande) välkommen till "Utbildningsradion".
De första åren tyckte jag det var roligt och gick bra. Men efter hand visade det sig att fundamentet jag (och andra) stod på, höll på att vittra sönder. Det fanns en stor och djup misstänksamhet och misstro från medarbetarna mot URs ledning, och den drabbade även mellanchefer som mig.
Att även paranoida människor kan vara förföljda, som min älskling inte enbart på skämt brukar säga, visade sig med tiden. Ungefär samtidigt som jag slutade, valde UR att ytterligare avlöva organisationen i landet. Redaktionerna i Växjö, Örebro och Luleå lades ned. Delvis, tror jag, för att bli av med en del riktigt jobbiga medarbetare på de orterna.
Efter hand visade det sig också att jag kanske inte var rätt man att hantera en så turbulent organisation. Fast det kanske ingen var. I varje fall gjorde jag en del uppenbara misstag, t ex att anförtro mig och öppna mitt hjärta vid enskilda samtal med folk jag litade på. Inom kort spriddes mer eller mindre förvanskade versioner av vad jag sagt genom organisationen.
Jag, som nästan alltid jobbat i organisationer, där arbetskamraterna gjorde sitt bästa och ville både mig och företaget väl, var inte mentalt förberedd på att en miljö där helt andra känslor rådde.
Följaktligen hamnade jag i en rad tragikomiska situationer med medarbetare som var begåvade men minst sagt labila. Vid ett tillfälle när jag på mitt rum tvingades neka en kvinnlig medarbetare något som hon väldigt gärna ville göra, genljöd hennes högljudda snyftningar över hela andra våningen på UR.
En annan gång fick jag en duktig kollega i Malmö att rusa ut storgråtande, det skedde för övrigt inte mer än fem minuter efter att jag klivit in i rummet.
(Hon hade en hopplös arbetssituation. Hennes kollega, programledaren, jobbade av hälsoskäl hemifrån där han läste in sina prator på datband, som sedan skickades från Önnestad till Malmö. Där slet hon, producenten, sedan hund för att sätta ihop programmet som därefter sändes per post till Stockholm. UR däruppe krävde att färdigt program skulle vara på plats minst en vecka i förväg för att teknikern vid Rådmansgatan skulle kunna sända ut det hela i P4 nästa söndag klockan 07.03.
Vid detta tillfälle hade posten inte lyckats leverera programmet till rätt adress på rätt dag - det visade sig senare bero på att en siffra i gatuadressen varit fel - och den förtvivlade producenten krävde att jag skulle göra mitt yttersta för att detta missöde aldrig skulle kunna ske igen. Då gjorde jag misstaget att säga:
- Det spelar kanske ingen roll. Det går säkert lika bra även om programmet kommer fram en dag senare.)
Som jag tog mig ut i en av URs reklamskrifter från den tiden. En radiochef i toppform.
Nå. Jag fick oftast inte medarbetarna att brista i gråt. Utan hade oftast roligt. Och lärde mig mycket. Fick uppleva saker som jag aldrig varit med om tidigare:
Besöka Aten i januari för att representera UR vid premiären för handikappsåret.
Åka på två Prix Europa i Berlin, där UR-program deltog.
Fyra gånger på Bokmässan. Givetvis.
Regelbundna besök i Sundsvall och Luleå. Samt i de mera avlägsna norrländska orterna Pajala och Jokkmokk. Luleå i juni, när solen aldrig riktigt går ner, glömmer man inte.
Och en massa journalistik förstås. En gång fick jag hoppa in och programleda Familjetid själv när redaktionen hamnat i baklås. Dessutom hanterade jag kontakterna med P4 vars lokala kanaler var tvungna att köra UR-inslag under de s k kunskapsveckorna två gånger om året. Och så satte jag ihop/programledde en rad P1-program av just sånt material under de3 veckor på året då Livskraft och Läraröppet/Skolakuten inte sände.
Jag rekryterade också två mycket bra nya projektledare, som fortfarande jobbar på UR med den äran: nämligen Elin Iskra i Malmö och Matz Lundin i Stockholm.
Jag är också stolt över att vi alltid levererade. Programmen blev klara och sändes i tid, oavsett de missöden som drabbade alla redaktioner förbluffande ofta.
Fast våndorna i organisationen fortsatte, och i slutet av 2005 genomförde vuxenredaktionen en enkät bland radiomedarbetarna i landet som kom fram till att jag inte hade personalens förtroende, eller i alla fall att en majoritet saknade förtroende. (Samtidigt som nästan alla påstod att dom inte alls sagt något sånt...)
Jag fick valet: avgå frivilligt eller bli avsatt. Jag ansåg mig inte ha gjort något fel, så det fick bli alternativ 2, och jag valde sedan också att hellre ta ett halvårs uppsägningslön än att bli kvar på UR med oklara arbetsuppgifter.
Vi kom överens om att jag skulle sluta 1 juli 2006. Under första halvåret var jag befriad från mina chefsplikter, men åtog mig en rad arbetsuppgifter som behövde göras, och vad jag gjorde resten av tiden fick jag själv bestämma.
Det blev ett riktigt angenämt avslut på min tid på UR. Det fanns nämligen en massa arbete som jag kunde, och ville, göra utanför UR.
Kommentarer
Skicka en kommentar