Jönköpings-Posten. Kort besök i maktens centrum.
Det var ingen som låtsades om det, men 1977 hade Smålands-Tidningen med editioner ungefär lika stor upplaga som Jönköpings-Posten (med sin avläggare Värnamo-Tidningen). Men att Jönköpings-Posten var storebror, där tidningen tronade i sitt stenhus med utsikt över Vättern, var en självklarhet för de flesta.
Det var i det tidningshuset som Hallpressens ägarinna Christina Hamrin traskade runt och låtsades vara en journalist bland andra, om än kulturredaktör. Det var också där man ibland skymtade hennes make, Stig Fredriksson, säkert i full färd med att köpa upp någon tidning eller på andra sätt öka koncernens vinst.
Där steg jag in i slutet av januari 1977, som ny inrikes/utrikes-redigerare, nummer tre i nattredaktionens hierarki. En roll som inte alls var ny för mig.
T v: kanske inte den smartaste analysen i rockhistorien, när Rock&Sånt dömde ut punken som en barnslig återvändsgränd. (Men "Det var inte jag" som en klasskamrat till min son alltid säger, ibland t o m innan något hänt.) T h: som synes fortsatte jag recensera samma artister som i tre tidningar tidigare, som om inget hänt. (Jo, då även Byrds och Fairport hann jag nämna under min tid på R&S).
Ni tror kanske att bekräftelsen att få börja på koncernens flaggskepp gjort mig kaxig, att kammen vuxit. Så var nog faktiskt inte fallet. I varje fall hade jag helt klart inte gått någon "hur du säljer dig själv"-kurs.
Så när tidningens redaktionschef Gösta Daninge frågade om jag hade några löneanspråk, alltså om jag ville ha mer betalt än den blygsamma månadslön jag fått i Eksjö, nu när jag blivit befordrad till JP och fått flytta till residensstaden, så sa jag bara anspråkslöst:
- Nej, det har jag inte. Men om ni efter en tid tycker att jag gör ett bra jobb, så får ni gärna höja min lön då, så mycket som jag förtjänar.
(Det är faktiskt sant! Så sa jag. Tänk om alla nyanställda var sådana. Det skulle vara bra för tidningsbranschens ekonomi.)(Och: nej, Daninge höjde aldrig min lön för att jag gjort mig förtjänt av det. Men det hade goda skäl. Han hann helt enkelt inte.)
Det skulle visa sig att jag inte var tillräckligt tacksam för allt Jönköpings-Posten gjort för mig. Totalt jobbade jag där drygt fyra månader, sedan blev lockropen från en annan tidning övermäktiga. Jag fick helt enkelt en chans att börja jobba där jag hade mitt hjärta. Och dessutom med betydligt mera ansvar än posten som inrikes/utrikesredigerare.
Jag hann dock sätta vissa avtryck på JP. T ex blev jag ihop med en söt liten skånsk redigerare som flyttat upp från Norra Skåne i Hässleholm. Den romansen blev ungefär lika långvarig som min JP-anställning.
Och så blev jag god vän med P O Lejon, den bästa redigeraren i Småland och kanske Sverige. I varje fall gjorde han dom snyggaste sidorna, ibland lite f ö r snygga, det var omöjligt att inte se att en sida var redigerad av PO, och ibland passade dom dåligt ihop med resten av tidningen.
Å andra sidan kanske han inte visade de skrivande kollegorna den respekt som de tyckte de förtjänade. Vanligtvis vägrade han infinna sig på tidningen innan hans skift började, speciellt inte för att höra en massa gnäll från folk som inte gillade hur deras artiklar kommit att se ut i tidningen.
- Det är meningslöst att diskutera redigering med människor som inte vet nånting om det, tyckte PO och sa det också.
P O och jag var båda intresserade av rock, och gillade att recensera skivor, så vi slog våra påsar ihop och startade Rock&Sånt, ett försök att modernisera JPs bevakning av den nya musiken. (På bilden ovan kan du se hur vi såg ut i tidningen när den nya satsningen presenterades. Jag t v...)
Tråkigt nog hade både han och jag en tendens att predika för läsarna vad som var bra och vad som inte var det. Rock&Sånt blev följaktligen nästan först med att döma ut den gryende punkvågen i England. (Eftersom punkrock=skräprock, som P O pedagogiskt översatte, så att läsarna skulle känna sig varnade.)
Men Rock&Sånt skulle inom kort utveckas till en av Sveriges bästa rocksidor, fast då på händerna i den betydligt mer begåvade Lasse Anrell, som hade ett bättre väderkorn än de flesta och tydligt kunde urskilja vilka i den nya strida musikvågen, som skulle bli ikoner. (Trots detta skulle vi bli goda vänner, och från min nya tidning tog jag snabbt upp kampen och härmade honom efter bästa förmåga.)
Nå, jag var i alla fall med och döpte Rock&Sånt.
Nattredaktör på JP var Dawid Friberg, en lättsam man med hemvist i frikyrkovärlden och tämligen olik min mentor Gunnar. T ex var han far till fem barn, eller "fem när jag for hemifrån", som han tyckte om att skämta.
Nyhetschefen hette Ulf Jonsson, en person som dom flesta betraktade som ganska lättviktig. Redaktionens starke man var i stället Lennart "Bissen" Halldoff, som dock bara visade den sidan när det verkligen behövdes. Resten av tiden föredrog han att plocka russinen ur kakan. (T ex hade han bevakat alla OS sedan, typ, Melbourne 1956 på tidningens bekostnad.)
När jag jobbade i Eksjö var jag förvisso medveten om att tidningen var en del av en koncern och att den ägdes av familjen Hamrin, men detta faktum påverkade aldrig ens vardag. Ägarna lade sig inte i vad som skrevs i SmT och dom andra lokaltidningarna.
Men på JP var situationen en helt annan. Det var omöjligt att inte notera Christina Hamrins och hennes makes inblandning, och på kultursidan var det Christina, och hennes gunstling, kulturskribenten Gunnar Andersson, som styrde.
Just då, våren 1973, gav den oförskämde journalisten och författaren Anderz Harning ut boken "Tidningslorden", ett inte alls maskerat påhopp på familjen Hjörne, som ägde Göteborgs-Posten och därmed styrde och ställde i Harnings hemstad ungefär som Hamrins gjorde i sin.
Christina Hamrin recenserade "Tidningslorden" och betyget blev... Ja, vad tror ni? Nä, hon tyckte inte boken var något vidare. Och?
Jo, då tyckte jag, driven av Gud vet vilka upproriska andar, att det var min plikt att säga emot. Jag skrev helt enkelt en motrecension, där jag hävdade att det visst hade betydelse för samhället om en tidning drevs i det allmännas tjänst eller för att göra sig privata ägare rik.
Tror ni denna motrecension publicerades? Jo, faktiskt. Kanske tyckte Christina Hamrin att det piggade upp att någon av hennes anställda iddes bry sig om vad hon skrev i sin tidning.*
Men, nej, jag var inte tacksam. Det bekväma livet på JP hade redan tråkat ut mig. Och jag hade inte varit länge i Jönköping, när det kom till min kännedom att Smålands Folkblad, tidningen där Lasse och Carin jobbat, tidningen där mina första artiklar publicerats, och där dessutom den unga fotograf jobbade som krossat mitt hjärta så grundligt - den behövde en nattchef.
Den nuvarande nattchefen, mannen som införde runda hörn på Smålands Folkblad, vilket egentligen var omöjligt på en blytidning (jag avskaffade dom igen, i varje fall på dom sidor som jag styrde över), hade fått ett nytt jobb.
Kanske var orsaken till att han flyttade, tänker jag nu långt efter, hans förbjudna kärleksaffär med en av tidningens kvinnliga anställda, hon var dessutom dotter till Folkbladets redaktionschef och mamma till dennes första barnbarn.
I varje fall fanns det de som tyckte att jag var rätt man att efterträda honom. Det tyckte jag också. Olyckligtvis fanns det också en annan falang som hellre ville ha en annan, en kvinna med erfarenhet från Aftonbladet och betydligt äldre än jag.
Hon hade stöd av journalistklubbens ordförande, fast inte av hela dess styrelse, något som någon läckte till motparten, vilket vållade häftiga konvulsioner i klubbens ledning.
Jag fick i alla fall till sist jobbet, möjligen genom att dumpa priset, och begära en betydligt lägre lön än den konkurrenten ville ha. I vilket fall som helst var min nya lön mycket mer än jag någonsin tjänat. Så jag var nöjd. Nöjd med lönen, med jobbet och att äntligen få en position där jag kunde utöva makt och göra skillnad, det var i alla fall så jag tänkte mig framtiden.
- Tror du att dom som läser tidningen kommer att märka att jag har börjat? frågade jag min flickvän (som jag lämnat efter mig på JP). Det är i alla fall mitt mål!
- Men Odd, vilket ego du har! utbrast hon.
1 juni skulle jag tillträda, men redan 30 maj var jag på plats på Smålands Folkblad. Två dagar hade jag på mig att lära mig jobbet, och Maud Svensson hette hon som skulle lära mig det.
Så här snygg var Rock&Sånt när avdelningen hamnade i händerna på en kompetent journalist med visioner, dessutom en recensent med unik förmåga att höra vad som skulle bli stort.
Sin lay-out hade han dock lånat av red Lejon. Eller om det är den store själv som gått in och piffat till Rock&Sånt här.
Det ser nästan så ut.
Fotnot: P O Lejon finns tyvärr sedan länge i redigerarnas himmel. Han gick bort alldeles för ung i cancer på 1980-talet (tror jag).
*Fotnot 2: Så här 42 år senare är jag lite osäker på om det var Christina Hamrin som skrev den negativa recensionen av Tidningslorden. Kanske var det Gunnar Andersson... Dom var s å lika. Tvillingsjälar...
Det var i det tidningshuset som Hallpressens ägarinna Christina Hamrin traskade runt och låtsades vara en journalist bland andra, om än kulturredaktör. Det var också där man ibland skymtade hennes make, Stig Fredriksson, säkert i full färd med att köpa upp någon tidning eller på andra sätt öka koncernens vinst.
Där steg jag in i slutet av januari 1977, som ny inrikes/utrikes-redigerare, nummer tre i nattredaktionens hierarki. En roll som inte alls var ny för mig.
Ni tror kanske att bekräftelsen att få börja på koncernens flaggskepp gjort mig kaxig, att kammen vuxit. Så var nog faktiskt inte fallet. I varje fall hade jag helt klart inte gått någon "hur du säljer dig själv"-kurs.
Så när tidningens redaktionschef Gösta Daninge frågade om jag hade några löneanspråk, alltså om jag ville ha mer betalt än den blygsamma månadslön jag fått i Eksjö, nu när jag blivit befordrad till JP och fått flytta till residensstaden, så sa jag bara anspråkslöst:
- Nej, det har jag inte. Men om ni efter en tid tycker att jag gör ett bra jobb, så får ni gärna höja min lön då, så mycket som jag förtjänar.
(Det är faktiskt sant! Så sa jag. Tänk om alla nyanställda var sådana. Det skulle vara bra för tidningsbranschens ekonomi.)(Och: nej, Daninge höjde aldrig min lön för att jag gjort mig förtjänt av det. Men det hade goda skäl. Han hann helt enkelt inte.)
Det skulle visa sig att jag inte var tillräckligt tacksam för allt Jönköpings-Posten gjort för mig. Totalt jobbade jag där drygt fyra månader, sedan blev lockropen från en annan tidning övermäktiga. Jag fick helt enkelt en chans att börja jobba där jag hade mitt hjärta. Och dessutom med betydligt mera ansvar än posten som inrikes/utrikesredigerare.
Jag hann dock sätta vissa avtryck på JP. T ex blev jag ihop med en söt liten skånsk redigerare som flyttat upp från Norra Skåne i Hässleholm. Den romansen blev ungefär lika långvarig som min JP-anställning.
Och så blev jag god vän med P O Lejon, den bästa redigeraren i Småland och kanske Sverige. I varje fall gjorde han dom snyggaste sidorna, ibland lite f ö r snygga, det var omöjligt att inte se att en sida var redigerad av PO, och ibland passade dom dåligt ihop med resten av tidningen.
Å andra sidan kanske han inte visade de skrivande kollegorna den respekt som de tyckte de förtjänade. Vanligtvis vägrade han infinna sig på tidningen innan hans skift började, speciellt inte för att höra en massa gnäll från folk som inte gillade hur deras artiklar kommit att se ut i tidningen.
- Det är meningslöst att diskutera redigering med människor som inte vet nånting om det, tyckte PO och sa det också.
P O och jag var båda intresserade av rock, och gillade att recensera skivor, så vi slog våra påsar ihop och startade Rock&Sånt, ett försök att modernisera JPs bevakning av den nya musiken. (På bilden ovan kan du se hur vi såg ut i tidningen när den nya satsningen presenterades. Jag t v...)
Tråkigt nog hade både han och jag en tendens att predika för läsarna vad som var bra och vad som inte var det. Rock&Sånt blev följaktligen nästan först med att döma ut den gryende punkvågen i England. (Eftersom punkrock=skräprock, som P O pedagogiskt översatte, så att läsarna skulle känna sig varnade.)
Men Rock&Sånt skulle inom kort utveckas till en av Sveriges bästa rocksidor, fast då på händerna i den betydligt mer begåvade Lasse Anrell, som hade ett bättre väderkorn än de flesta och tydligt kunde urskilja vilka i den nya strida musikvågen, som skulle bli ikoner. (Trots detta skulle vi bli goda vänner, och från min nya tidning tog jag snabbt upp kampen och härmade honom efter bästa förmåga.)
Nå, jag var i alla fall med och döpte Rock&Sånt.
Nattredaktör på JP var Dawid Friberg, en lättsam man med hemvist i frikyrkovärlden och tämligen olik min mentor Gunnar. T ex var han far till fem barn, eller "fem när jag for hemifrån", som han tyckte om att skämta.
Nyhetschefen hette Ulf Jonsson, en person som dom flesta betraktade som ganska lättviktig. Redaktionens starke man var i stället Lennart "Bissen" Halldoff, som dock bara visade den sidan när det verkligen behövdes. Resten av tiden föredrog han att plocka russinen ur kakan. (T ex hade han bevakat alla OS sedan, typ, Melbourne 1956 på tidningens bekostnad.)
När jag jobbade i Eksjö var jag förvisso medveten om att tidningen var en del av en koncern och att den ägdes av familjen Hamrin, men detta faktum påverkade aldrig ens vardag. Ägarna lade sig inte i vad som skrevs i SmT och dom andra lokaltidningarna.
Men på JP var situationen en helt annan. Det var omöjligt att inte notera Christina Hamrins och hennes makes inblandning, och på kultursidan var det Christina, och hennes gunstling, kulturskribenten Gunnar Andersson, som styrde.
Just då, våren 1973, gav den oförskämde journalisten och författaren Anderz Harning ut boken "Tidningslorden", ett inte alls maskerat påhopp på familjen Hjörne, som ägde Göteborgs-Posten och därmed styrde och ställde i Harnings hemstad ungefär som Hamrins gjorde i sin.
Christina Hamrin recenserade "Tidningslorden" och betyget blev... Ja, vad tror ni? Nä, hon tyckte inte boken var något vidare. Och?
Jo, då tyckte jag, driven av Gud vet vilka upproriska andar, att det var min plikt att säga emot. Jag skrev helt enkelt en motrecension, där jag hävdade att det visst hade betydelse för samhället om en tidning drevs i det allmännas tjänst eller för att göra sig privata ägare rik.
Tror ni denna motrecension publicerades? Jo, faktiskt. Kanske tyckte Christina Hamrin att det piggade upp att någon av hennes anställda iddes bry sig om vad hon skrev i sin tidning.*
Men, nej, jag var inte tacksam. Det bekväma livet på JP hade redan tråkat ut mig. Och jag hade inte varit länge i Jönköping, när det kom till min kännedom att Smålands Folkblad, tidningen där Lasse och Carin jobbat, tidningen där mina första artiklar publicerats, och där dessutom den unga fotograf jobbade som krossat mitt hjärta så grundligt - den behövde en nattchef.
Den nuvarande nattchefen, mannen som införde runda hörn på Smålands Folkblad, vilket egentligen var omöjligt på en blytidning (jag avskaffade dom igen, i varje fall på dom sidor som jag styrde över), hade fått ett nytt jobb.
Kanske var orsaken till att han flyttade, tänker jag nu långt efter, hans förbjudna kärleksaffär med en av tidningens kvinnliga anställda, hon var dessutom dotter till Folkbladets redaktionschef och mamma till dennes första barnbarn.
I varje fall fanns det de som tyckte att jag var rätt man att efterträda honom. Det tyckte jag också. Olyckligtvis fanns det också en annan falang som hellre ville ha en annan, en kvinna med erfarenhet från Aftonbladet och betydligt äldre än jag.
Hon hade stöd av journalistklubbens ordförande, fast inte av hela dess styrelse, något som någon läckte till motparten, vilket vållade häftiga konvulsioner i klubbens ledning.
Jag fick i alla fall till sist jobbet, möjligen genom att dumpa priset, och begära en betydligt lägre lön än den konkurrenten ville ha. I vilket fall som helst var min nya lön mycket mer än jag någonsin tjänat. Så jag var nöjd. Nöjd med lönen, med jobbet och att äntligen få en position där jag kunde utöva makt och göra skillnad, det var i alla fall så jag tänkte mig framtiden.
- Tror du att dom som läser tidningen kommer att märka att jag har börjat? frågade jag min flickvän (som jag lämnat efter mig på JP). Det är i alla fall mitt mål!
- Men Odd, vilket ego du har! utbrast hon.
1 juni skulle jag tillträda, men redan 30 maj var jag på plats på Smålands Folkblad. Två dagar hade jag på mig att lära mig jobbet, och Maud Svensson hette hon som skulle lära mig det.
Så här snygg var Rock&Sånt när avdelningen hamnade i händerna på en kompetent journalist med visioner, dessutom en recensent med unik förmåga att höra vad som skulle bli stort.
Sin lay-out hade han dock lånat av red Lejon. Eller om det är den store själv som gått in och piffat till Rock&Sånt här.
Det ser nästan så ut.
Fotnot: P O Lejon finns tyvärr sedan länge i redigerarnas himmel. Han gick bort alldeles för ung i cancer på 1980-talet (tror jag).
*Fotnot 2: Så här 42 år senare är jag lite osäker på om det var Christina Hamrin som skrev den negativa recensionen av Tidningslorden. Kanske var det Gunnar Andersson... Dom var s å lika. Tvillingsjälar...
Kommentarer
Skicka en kommentar