Tidningen Trollhättan. Strejken som gav mig arbete.
"Man dricker mycket kaffe, man måste göra nåt,
man dricker mycket kaffe, man måste göra nåt,
snart börjar man att tycka, att kaffe smakar gott
-
att jobba på en tidning, är alla drömmars mål,
att jobba på en tidning, är alla drömmars mål,
det slutar sen med hjärtslag, och mycket alkohol."
(Ur Tidningen Trollhättan Blues, pt II, 1972)
Hemkommen från Årjäng, tillbringade jag en kort tid i augusti 1972 med att fundera på vart jag var på väg. Tillbaka till posten, kanske? Eller?
En av dessa dagar traskade jag upp på journalisthögskolan för att säga hej till bekanta där. Då kom det till min kännedom att högskolan just fått ett samtal från Trollhättans Tidning som sökte inhoppare på redaktionen.
Varför inte? Trollhättan låg på tydligt pendlaravstånd från Göteborg. Jag sökte jobbet!
Och min goda vän Gun fick göra ännu en insats för mig. Så när cheferna i Trollhättan slog en signal till Värmlands Folkblad för referenser, fick dom svaret:
- Han är jättebra!
Och min lycka var gjord. Eller: jag hade i alla fall fått en anställning. Den skulle vara fram till jul, och var på 70 procent. TT/LEP (vilket betydde Tidningen Trollhättan/Lilla Edet-Posten) kom endast ut fyra dagar i veckan: måndag, onsdag, fredag och lördag. Jag skulle jobba på produktionsdagarna, alltså tisdag, torsdag, fredag och varannan söndag.
Tjänstgöring de dagar då tidningen inte skulle komma ut nästa morgon var reserverat för de fast anställda.
Hela produktionen på officinen i Trollhättan var ovanlig. På måndagar kom TT ut, på tisdagar ELA (Elfsborgs Läns Allehanda i Vänersborg, som hade samma ägare, men betraktades som dödsfiende på TTs redaktion), onsdagar TT, torsdagar ELA, fredagar TT och lördagar både ELA och TT.
På fredagskvällarna framställde tryckeriet alltså två tidningar, ELA trycktes först, vilket gav kvällsredaktionen på TT möjlighet att gå ned i tryckeriet och knycka ELAs (eventuella) nyheter. Något samarbete eller utbyte av artiklar förekom definitivt inte, men denna kväll hade TT ett överläge.
Min tid i Trollhättan skulle bli ungefär fyra månader. Jag visste det inte då, men det skulle också bli sista gången på länge jag hade en reportertjänst, nästa gång skulle bli 1986. Till en början hyrde jag ett rum hos en familj i Skoftebyn, en stadsdel i södra Trollhättan, där jag bodde över ibland, gissningsvis främst torsdag till fredag. Min pendling Göteborg-Trollhättan skedde med tåg eller vespa, tills andra omständigheter gjorde att jag i slutet av oktober köpte min första bil, en tvåtakts Saab 92, för 1.900 kronor.
T v: min f d klasskamrat på JH, Roger Läth, t h: min kompis och rådgivare, Nina Bragée.
Mina arbetskamrater på TT/LEP var trevliga och hjälpsamma, min favorit var Nina Bragée, kanske fem år äldre än jag. Hon var gift med en man vid namn Jan-Olof Olsson (som vid ett tillfälle, då folkpartiledaren framträdde i Trollhättan och det hela bevakades av hans fru, stod och taktfast viskade "skitsnack skitsnack skitsnack" i hennes öra som en kommentar till vad som sades i talarstolen).Det var inte precis hjälpsamt, eftersom tidningen var fp-märkt. TT/LEPs chefredaktör Patrik Perslow attackerade i varje tidning frenetiskt och flitigt socialdemokraterna, som styrde både landet och kommunen; han skrev en ledare, en underledare och en kommenterande krönika i varje TT/LEP.
Men ännu mer än socialdemokraterna attackerade han grannkommunen Vänersborg, de rikas lilla oas vid Vänern. Den staden var Perslows huvudfiende och syskontidningen ELA som utkom där fick också sina slängar av sleven.
Perslow var inte så lätt att tas med. En av de första historierna jag fick mig till livs på min nya arbetsplats, handlade om hur hela redaktionen enhälligt gått till ägarna och krävt Perslows avgång, men upplösningen blev inte att TT fick skaffa en ny chef utan en ny redaktion...
Man kanske inte tyckte om PP så mycket. Men man fruktade och respekterade honom. Att jag ändå (då liksom nu) kan känna en viss sympati för självhärskaren beror på att han inte så lite påminde om min egen morfar.
- Intyg att du jobbar på TT/LEP? utbrast han vid ett tillfälle. Det får du om du klipper dig först!
Då insåg jag att jag kanske klarade mig lika bra utan ett sådant intyg.
Kommungränsen var en av sakerna Perslow angrep i sitt korståg mot grannkommunen Vänersborg. På ett ställe hann man knappt ut ur Trollhättan innan man var inne i Vänersborgs kommun, vars stadskärna låg några mil bort. Detta borde förstås rivas upp, ansåg TT/LEP och argumenterade på ledarsidan eftertryckligt för att gränsen skulle flyttas så att en massa människor skulle få lyckan att bo i Trollhättan i stället, eftersom det var närmast (och bäst).
Detta var också vad de flesta som bodde där ville, fastslog Perslow, och skickade ut mig att bevisa saken genom att intervjua vänersborgsborna ifråga.
- Vill du hellre tillhöra Trollhättans kommun, frågade jag.
- Nej, jag trivs med Vänersborg, men de flesta andra vill hellre tillhöra Trollhättans kommun, var ett svar jag minns särskilt.
- Hur vet du det?
- Det har jag läst i tidningen.
(Det sista uteslöts för tydlighetens skull ur artikeln.)
Trollhättan var på den tiden en mäktig industristad. Här fanns Nohab, Volvo Flygmotor och (inte minst) Saab. Det sistnämnda företag var så viktigt att endast betrodda reportrar fick skriva artiklar om dess framgångar, så den äran fick aldrig jag. Ett annat, fjärde industriföretag fick jag däremot rika chanser att fördjupa mig i.
Det hette Stridsberg & Biörck och tillbringade sågklingor. Dit skickades jag en dag för att ta del av pressinformation om företagets framgångar. En kollega påpekade att han vid ett liknande tillfälle fått en handsåg i present av företaget (som visserligen inte tillverkade sådana längre, men ändå gärna använde dem i PR-sammanhang) och att jag kanske kunde få en jag också. Mycket riktigt lovade chefen jag intervjuade att jag skulle få en såg, om allt gick bra med artikeln.
Strax därefter hamnade Stridsbergs på alla förstasidor och företaget blev en nyhet som många medier bevakade under lång tid.
Arbetarna på företaget gick nämligen ut i vild strejk i protest mot de tidsstudier som ledningen försökte genomföra. Svenska media hade varit svältfödda på strejker och andra arbetsmarknadskonflikter sedan det ljuva strejkåret 1970 (då vi på JHs övningstidning Ingressen hade tre lådor, märkta Inrikes, Utrikes och Strejker), så nu flockades gamarna i Trollhättan.
Inte bara DN, SvD, TT, GP och kvällstidningarna, utan förstås också radio och tv samt ett antal vänstertidningar som Gnistan, Proletären och MLKs Stormklockan. Här skulle arbetarhjältarna stödjas, när de äntligen åter tog till det yttersta vapnet mot utsugarna, arbetsköparna.
Och eftersom jag just varit på Stridsbergs, hamnade TT/LEPs bevakning av strejken på mitt skrivbord. På något sätt vann jag både företagets och de strejkandes förtroende och hade rätt bra koll på vad som hände (eller oftast: inte hände). Positionerna var låsta och strejken fortsatte, dag efter dag.
Men till slut fick jag indikationer på att arbetarna var beredda att återgå och kunde i TT/LEP förutspå att strejken skulle avbrytas kommande dag. Det visade sig också stämma, och min tidning var ett kort ögonblick nyhetsledande i en bevakning där vi konkurrerade med små och stora media, när och fjärran.
Och då tyckte jag att det var hög tid att ringa företaget och påminna dem om den där sågen man lovat mig. Det är oklart om Stridsberg & Biörck fick valuta för den, men jag fick i alla fall min såg.
Det var ju inte precis en lokal nyhet, men viktig i min värld. Jag genomled valnatten med hög feber i den lägenhet som tillhörde TT/LEP, och som då och då lånades ut till anställda som behövde övernatta.
När jag bläddrar igenom det hundratal artiklar och notiser som jag framställde under mina månader i Trollhättan har jag svårt att hitta något annat än just strejkartiklarna som jag har lust att läsa igen. Lite roligare är den uppgivna bluestext, som jag författade någon tråkig arbetsdag och som finns på bild längst ned.
Snart skulle 1972 vara till ända. Tiden i Trollhättan var på upphällning. Jag hade lärt mig en massa nytt, men visste inte vad som väntade runt hörnet. Föga anade jag att jag strax skulle packa min kappsäck igen och med fullsmockad Saab 92 styra kosan mot Småland, där jag skulle tillbringa de närmaste 35 åren.
Kommentarer
Skicka en kommentar