Trelleborgs Allehanda 1970

Det började med Vespan.

 18 år gammal fick jag för mig att jag - precis som min storebror - borde ha en Vespa. Så nämnde bror hjälpte mig hitta en begagnad Vespa, som han ansåg kunde passa mig. Eftersom jag inte var myndig behövde jag hjälp av pappa för att få ut 1.900 kronor ur (det ganska anspråkslösa) arvet efter min mor.

 Så, i april 1970 stod jag där med min egen brandgula Vespa Sprint. Den förändrade mitt liv. Den var det ultimata stadsfordonet. Jag och Vespan blev ett. Den lydde min minsta vink. Vi flöt fram över Göteborgs gator.
 På den tiden var det dessutom inte lag på att man måste ha hjälm. Så många gånger kunde man se mig fara fram genom stadstrafiken med den långa håret flygande bakom mig.
 - Jag såg din bror, fick min bror hör rätt ofta. Han körde som en galning!

Jag döpte fordonet till Röde Rudi, efter den tyske studentrevolutionären, märkligt nog eftersom det inte ens var rött utan brandgult, och prydde dess kåpa med namnet i svart text. (Ibland ledde detta till att människor missförstod och trodde att det var j a g som var Rudi.)
 Vår första långresa blev till Asby, med Lasse på passagerarplatsen bakom mig, och sedan därifrån ned till Lund, där Rudi fick vänta på mig i en lundaträdgård mellan 19 maj och 31 juni, då jag, Lasse, Carin och Gunilla var i England på äventyr. (Jag kom dock hem sist, men Rudi väntade troget på mig, och så for vi E6 tillbaka till Göteborg, jag anlände dit med 40 öre i plånboken.)
 Att min begagnade Vespa inte var perfekt framgick med all icke önskvärd tydlighet, då jag tog den med mig på min morfars stora 80-årsfirande, som gick av stapeln i Maasholm i norra Tyskland. Vid 21-tiden lämnade vi Kiel, min morfar i sin bil och min morbror Sten med familj i deras, själv skulle jag färdas de kanske tio milen till Maasholm på vespan.
 Färden avbröts dock halvvägs på grund av ett skyfall. Det visade sig att mitt fordon inte tålde regn så bra, så jag blev stående vid en ödslig tysk väg där jag väntade på att någon skulle komma och hämta mig.
 Fast det gjorde ingen, så jag tog skydd under en bro till gryningen kom och det visade sig att Rudi torkat tillräckligt mycket för att jag skulle kunna fortsätta resan till destinationen.
 Uppenbarligen hade jag inte dragit de korrekta slutsatserna av den strapatsen, för när det 15 augusti blivit dags att färdas till Trelleborg för att inleda min journalistpraktik där kom jag bara till Kållered innan resan avbröts av… ja, just det, ett skyfall.
 Min snälla morfar skickade min kusin Klas att rädda mig med bil och jag tog i stället tåget till Trelleborg. (Vespan körde jag ner några dagar senare.) Så jag anlände till min första arbetsdag som journalist grundligt försenad.

 Jag minns mina fyra månader i Trelleborg med blandade känslor. De flesta på redaktionen var unga och jag blev god vän framför allt med Jonas Björnstjerna (och hans fickvän Katta), men gillade också KBH och Anders Bendroth. Mitt förhållande till chefredaktören Bertil Jonsson och redaktionssekreteraren Maria Campbell var mera ansträngt.

 (Den sistnämnda hade en kolumn som hette "Trelleborg Runt", undertecknat med Maria. Nämnde KBH författade en gång en elak parodi på den, "Trelleborg Strunt" av Malaria.)

 Jag bodde inneboende första månaden i källaren på en villa på Måsgränd, där jag spelade mina skivor på kvällarna. (Hur hade dom kommit ner? Knappast på tåget eller Vespan. Misstänker att min bror skjutsat ned mina käraste prylar i bil till Trelleborg.)
 Sedan övertog jag Jonas och Kattas (mycket egensinnigt målade) lägenhet, de hade köpt hus på landet. Min möblering var mycket spartansk, mest en madrass i sovrummet och bord och stolar i köket. Dasset var på gården.
 Där hade jag det rätt bra. Utom när jag däckades av en halsfluss och låg i två veckor med rätt hög feber, och med minimal uppassning, innan jag med möda tog mig upp på benen igen.
 Fast journalistiskt gick väl så där. Jag var 19 år och extremt oerfaren på det mesta, skrev rätt hyggligt, men hade trots två terminer på JHG ganska begränsad journalistisk förmåga och insikt. Jag vände verkligen inte upp och med på Trelleborg på det sätt som hjältinnan i TV-dramat Systrar 1968 satte sprätt på Ystad.

 Min konstigaste upplevelse på tidningen gällde den äldste journalisten, som hade titeln notischef och satt på eget rum och gjorde arbetsuppgifter som jag aldrig riktigt förstod. En dag såg jag till min förskräckelse honom ligga på golvet i kramp, lite som Neymar på VM 2018. När jag upprört påpekade detta för kollegorna sa dom bara:

 - Låtsas som inget. Han har epilepsi, men vill inte att vi ska prata om det.
 - Men vad ska vi göra?
 - Ingenting. Det går snart över. (Och det gjorde det.)

 Någonstans har jag alla mina artiklar samlade i ett kuvert. Min morfar krävde nämligen att få läsa hela min produktion. Ett antal år senare återgick kuvertet till författaren.
 Men på rak arm minns jag inte många:

•  Presskonferensen på Falsterbohus, varifrån jag kom tillbaka och vägrade skriva en artikel, "Det var ingen nyhet". ("För första gången någonsin har Falsterbohus gått med vinst" var deras budskap.)
•  Kvällsbevakningen av lottakårens årsmöte. Mest för att jag blev strandsatt där i mer än en timme, fotografen som tagit mig dit gjorde nämligen en snabb sväng hem för att blixtkopiera bilder på lottorna som han avsåg att sälja till dem samma kväll.
• Och något slags lantbruksreportage (om vad har jag glömt) som jag överlämnade till redaktionssekreteraren med brasklappen "Ja, trist, men vad hade du väntat dig? Sven Lindqvist på skånska landsbygden?". (Hon log.)

 Säkerhetsventilen blev "Udda ungt och aktuellt", som man fånigt nog kallade den popbevakning som jag blev ansvarig för varje lördag. (Dem har jag framför mig just nu.) Där kunde trelleborgsungdomarna läsa:

 "Historien om Byrds - en modern Tio små negerpojkar"

 "Kanadensisk stjärna lyser upp pophimlen" (Neil Young)
 "Beatles i skivstudion - men inte tillsammans"
 "Leonard Cohen - poet och sångare"
 "En halv miljon besökte festivalen på Isle of Wight"
 "Zappa blandar och ger i genialisk blandning" (konsert i Köpenhamn)
 "Folkrock - en okänd sektor av popmusiken"
samt inte minst
 "Zabriskie Point - en färgstark protest" (film med musik av Pink Floyd)
 "Let it be - slutet på en epok" (om beatlesfilmen)
 De sistnämnda två publicerades 19 september, dagen före riksdagsvalet, det första till enkammarriksdagen. I min naivitet tänkte jag mig att artikeln om "vänsterfilmen" skulle ge de icke-borgerliga partierna draghjälp i valet.
 (De visade sig klara hem valsegern ändå.)

 Sammanfattningsvis tror jag att redaktionen på TA inte såg mig som en särskilt stor journalist eller en framtidsman i branschen, men att jag däremot var ganska underhållande.

Men vespan då? Jo, den var min frihet. Den gav mig möjlighet att lämna tristessen i Trelleborg (som en roman om OSS 117 skulle kunna heta) för att underhålla mig med mina tre klasskamrater Carin, Christer och Kenneth som hade en gemensam lägenhet i Malmö.
 Fast ännu oftare for jag via Svedala till Lund för min första kärleksrelation, med Maria. (Som är värd en särskild historia någon annanstans). Hon var äldsta dotter till professorn i grekiska och sondotter till en biskop, mamman var schartauan från Bohuslän och ogillade förstås skarpt sin dotters utomäktenskapliga relation.
 Det hindrade oss dock inte. När jag inte åkte till Lund, så åkte Maria till Trelleborg och delade min smala madrass på golvet.

 Vi gjorde hemgjord pizza och drack te. (Jag hade firat mitt första egna hushåll med att köpa tio olika sorters Twinings på NK i Malmö.)

 Alkohol då? Jag minns inte riktigt, men betvivlar att jag drack särskilt mycket. Jag hade ju helt nyligen lärt mig dricka vin (och inte med så stor framgång) och var, liksom Maria, för ung för att få köpa på systemet.
 Roligaste helgen var dock när min bäste vän Lasse kom ned och gästade mig på Kilgatan 7, och vi gemensamt fröjdades åt de fem närbesläktade LP jag just fått hem från England:
 Fairport Convention/Full House.
 Fotheringay.
 Matthews Southern Comfort/Second Spring.
 Steeleye Span/Hark! the village wait
 Trader Horne/Morning way
 Den lyssningen förändrade våra liv. Jag tycker fortfarande alla fem skivorna (i alla fall nästan) är lysande.
 I december 1970 lämnade jag Trelleborg för att aldrig återvända. I alla fall inte på 1900-talet. Föga anade jag att jag 37 år senare skulle återuppta ett skånskt journalistliv, och att jag 2018 skulle besöka Trelleborg Allehanda igen, men denna gång för att kritiskt skildra tidningens stora steg att minska utgivningen från sex till tre dagar, något som man beskrev som förbättrad service till läsarna.

 Mycket är olikt idag. Men vissa saker förändras aldrig. Säkert är dock att ingen på TA mindes mig och att dagens chefredaktörs intresse var mycket måttligt, när jag berättade att jag en gång i forntiden haft min första journalistiska erfarenhet på tidningen.