Värmlands Folkblad. Årjäng, jag, Thore och Trollet 1972
I juni 1972 hade jag tillbringat nio månader som anställd på postverket; sorterat paket och vykort på Göteborg Ban och under nattskift sorterat vanlig post på Göteborg 1. Skiften var 6-15, 15-22 eller 18-06.
Det var en okomplicerad och måttligt inkomstbringande tillvaro. Fritiden tillbringade jag mest med mina kompisar Tullan och Liliann, fast under de första månaderna 1972 försvann den sistnämnda, tillsammans med sin syster och några äventyrare till, med en folkabuss ner till Nordafrika där de lärde sig (och indirekt mig) att äta couscous.
I Lilianns frånvaro tyckte jag mig ha tid över till att återuppta mina universitetsstudier, parallellt med postjobbet, och hann erövra 16 universitetspoäng (av de 40 som en termin omfattade). Sedan, i april, kom våren, och Liliann, och Neil Youngs nya LP Harvest, och då övergav jag universitetet för att aldrig återvända.
(Bortsett från som lärare, 34 år senare.)
Men journalistyrket puttrade inom mig. Genom mina klasskamrater och vänner Lasse och Carin hade Smålands Folkblads spalter öppnats för mig, och där skrev jag en popkrönika per vecka (mot en måttlig ersättning).
När sommaren kom, öppnades dock flera dörrar på glänt. Semestervikariaten! Och tack vare min klasskamrat och vän Gun på Värmlands Folkblad - utan kontakter kommer man ingenstans - fick jag ett sex veckors vikariat på tidningens lokalredaktion i Årjäng.
- Vet du något om Odd Clausen, frågade någon i redaktionsledningen.
- Han är jättebra, sa Gun lojalt, och så var saken fixad.
Årjäng, denna pärla i västra Värmland, symboliserad av det gamla fula Trollet (också turistbyrå) på torget. Let him run wild!
Min första riktiga anställning som journalist! Jag hade ju för all del skrivit en hel del artiklar under praktiken i Trelleborg och dessutom under året på posten publicerat åtskilliga popkrönikor i Smålands Folkblad (tack vare vännerna Lasse och Carin). Men det här var ju på riktigt! Jag skulle visa vad jag dög till, och det kunde ju göra vem som helst nervös.
Fast jag minns inte någon sådan nervositet. Mitt självförtroende var tydligen gott, eller så var jag helt enkelt bara för ung för att förstå hur avgörande dessa veckor kunde vara. Skriva var ju något som jag älskade, och gjorde hela tiden, fast då för den egna skrivbordslådan. Så tröskeln för att börja producera artiklar i den socialdemokratiska värmländska dagstidningen var inte hög.
Den jag skulle vikariera för är värd ett omnämnande. Hon hade en gång i tiden kommit till Årjäng på reportage för Sveriges Television. Men blivit kvar, sedan hon förälskat sig i bygden och ortens rektor.
Så gick det inte för mig, jag har aldrig återvänt sedan augusti 1972, men känner fortfarande nostalgin välla upp de få gånger Årjäng nämns i nyhetsflödet.
Där skrev jag följaktligen rader av reportage: om ett kollektiv en bit norr om Årjäng (några av medlemmarna där blev en kort tid mina vänner), om Silence studio i Koppom, ännu en bit längre norrut, och om hormoslyr, kampen mot detta gift som spreds runt järnvägsspår leddes nämligen av Årjängs miljöchef. Om Clara, som tillsammans med sitt konditori blev förevigad i låten "Kärlek på lasarett". Och inte minst, ständigt och jämnt, gång på gång, om Thore Skogman, denne ordglade kompositör och sångare, som hade sin stuga i Sillerud, en mil österut.
Denna Thore Skogman fanns alltid på plats, vid varje jippo som arrangerades i bygden, även på fotbollsplan faktiskt.
Att jag överhuvudtaget kunde ta detta jobb, får jag tacka min kärleksfulle och omtänksamme morfar för. Jag fick nämligen låna hans bil under de sex veckorna i Årjäng.
Jag bodde i ett uthus till en villa en liten bit utanför city, där lupinerna stod talrika och färgglada i backen. Jag roade mig ibland med att gå på Rockfolket i Årjängs Folkets Park eller spela på trav (föga framgångsrikt) på Årjängs travbana.
Jag blev också bekant med NWTs sommarvikarie, en tjej, hon hade många fler läsare, men jag hade bättre betalt. (Jag 2.250 i månaden, avtalsenlig grundlön, hon 900 kr, slavlön.)(Men så var familjen Ander också mycket rikare än socialdemokratiska partiet). Hon och jag hade ett äventyr tillsammans, for till Örebro och såg Paul McCartney med fru och kumpaner i Wings.
Helt ensam var jag inte i Årjäng. Tidigare nämnda Liliann och Tullan hälsade på, var för sig, liksom min flickvän Anneli från Skogås och den åländska ön Lappo.
Journalistlivet i Årjäng var roligt och enkelt, men tekniskt märkt av sin tid. Ville jag ha in en artikel dagen därpå, var jag tvungen att skicka manus och bilder med dagens sista buss, som avgick från Årjäng till Karlstad klockan 12.00. (Det är sant!)
Var det mera akut, fick jag ringa in texterna till telefonmottagningen i Karlstad ("det enda som går av stapeln i Värmlands Folkblad är båtar" fick jag lära mig där) och vid e t t tillfälle - sommarfesten i Årjäng - skickades det fotograf från Karlstad.
Det var sällan akut.
Fast en gång var det breaking news i Årjäng. Jag blev uppringd av centralredaktionen och fick veta att en taxichaufför blivit rånad utanför Årjäng, någon mil västerut åt Norge till. Jag satte mig i morfars folka och hittade den rånade taxin och poliserna som jagade rånarna. Och efter ett tag fick jag också se förövarna, ett sorgligt och förvirrat hippiepar som gav sig frivilligt, och vid det laget hade dom tagit av sig alla sina kläder, snickrat ihop ett primitivt träkors och sjöng på en psalm (eller något liknande).
Min text, som jag skrev ihop efter bästa förmåga och så sanningsenligt jag kunde, dög dock inte åt de blodtörstiga nyhetsjägarna inne i Karlstad. Den förbättrades effektivt av redaktionens stjärnreporter Anders Ajaxsson.
Löpsedeln blev också klatschig (men inte helt sann, men vad gör det?)_
NAKNA
HIPPIES
RÅNADE
TAXI I
ÅRJÄNG
I mitten av augusti hade de sex veckorna gått, jag for tillbaka hem till Göteborg utan att veta vad som väntade närmast och hur jag skulle försörja mig.
Men... if there´s a will, there´s a way… Och som sagt, utan kontakter kommer man ingenstans, och min vän Gun hade inte gjort sin sista insats för mig.
Kommentarer
Skicka en kommentar