Smålands Folkblad(1). Läckande skuta full fart framåt
Smålands Folkblad låg 1977 i korsningen Klostergatan-Kungsgatan i västra Jönköping, i utkanten av stadsdelen Torpa. Centralredaktionen låg två trappor upp, ovanför en blomsteraffär, fortsatte man ytterligare en våning hittade man de delar av redaktionen som inte deltog lika aktivt i den dagliga jakten.
Fortsatte man uppåt kom man till ett säreget torn, som en direktör på Folkbladet på 50-talet låtit bygga under en sällsynt period av rikedom. (Den hade man erövrat på konkurrenten Smålandsbygdens bekostnad, när den tidningen några år trycktes på Folkbladets press.) I detta torn hade den politiske redaktören sin hemvist, där hittade han på ständigt nya sätt att smäda borgarna, inte sällan med hjälp av en styrketår eller två.
Så här kärvänliga hade vi oftast inte tid att vara under det stressiga kvällsskiftet. Jag och Ingrid Norrman, bitr nattredaktör, poserar för kameran.
I källaren hittade man den gigantiska tryckpressen, i folkmun kallad Berta, byggd i Tyskland (tror jag) i 1900-talets början. Enligt tryckarna hade den bombats under andra världskriget, men överlevt. Nästan alltså. Den var inte så bra på att trycka tidningar längre, speciellt vänstersidorna var ibland svåra att urskilja, fotograferna ville ogärna ha sina bästa bilder där.
Smålands Folkblad 1977 var inte riktigt samma publikation som den tidning där jag publicerat min första tidningsartikel (om Bathfestivalen) i juli 1970 och där jag regelbundet medverkat med popkrönikor och annat under åren 1971-72.
Då hade tidningen just genomgått en radikal make-over. En ny chef hade värvats från Aftonbladet och han hade förvandlat tidningen från en gammaldags sosseblaska till en ganska modern boulevardtidning med braskande rubriker, hårdvinklade texter och nästan nakna tjejer. Kontrasten mot den pryda och folkpartistiska (och rika) Jönköpings-Posten, också kallad Missionstrumpeten, var uppseendeväckande.
Nu, 1977, hade den chefen dragit vidare (till FIB-Aktuellt, eller minns jag fel?) och hans närmaste man hade tagit steget till Hänt i Veckan. Nu var det en skock mera konventionella journalister som seglade skutan, en del avarter hade dött ut men det uppkäftiga tilltalet försökte man vårda.
När jag började där 1977 var tidningen full av unga, begåvade journalister med hjärtat till vänster. Dom ville göra en tidning som påverkade världen. Artiklarna tog ofta ställning för de fattiga, olyckliga och maktlösa, och ifrågasatte inte sällan makthavarna (även om dessa råkade vara socialdemokrater, fast turligt nog var dom sällan det i norra Småland på den tiden) - ibland aningen okritiskt, får man erkänna.
Det hände att vi fick snabbt bevis på att tidningen inte gjort sin research tillräckligt noga. Ofta från Folkbladets tryckerichef, som jobbade natt och av allt att döma tillbringade sina dagar med att snappa upp information om allt möjligt.
- Jaså, han, kunde Lennart säga när han öppnade dagens helt färska Smålands Folkblad och läste någon tårdrypande artikel om ett av myndigheterna misshandlat samhällets olycksbarn. Han stod och sålde knark vid systemet i eftermiddags.
När jag började på Smålands Folkblad de sista dagarna av maj 1977, var det tekniskt att ta ett stort steg tillbaka. Tidningen var en av de sista i Sverige som använde den uråldriga blytekniken. En teknik som Smålands-Tidningen i Eksjö lämnat 1974, men nu var det dags att åter vänja sig vid att läsa upp och ner och baklänges.
Som nattredaktör levde man i symbios med typograferna som fanns en halvtrappa ned från centralredaktionen. Det var de som försökte sätta ihop tidningen enligt de instruktioner de fick från oss, de unga och sorglösa journalisterna, och dessutom bli klara i tid, så att tidningsbilarna skulle kunna köra iväg med tidningen enligt tidtabell. De leddes av Erik ena veckan, en luttrad äldre herre som inte hade någon större respekt för vårt yrkeskunnande, och andra veckan var det Sören, något yngre och snällare. Den typograf som satte ihop sidorna kallades formellt ombrytare, och det korrekta verbet att använda när de satte ihop Folkbladets blysidor var alltså "bryta".
Bland det första jag gjorde på Folkbladet var att ta ledigt och åka kors och tvärs genom USA under fem veckor. Mitt besök i Memphis resulterade i det här reportaget om den nyss bortgångne Kungens grav.
Det var Sörens och Erics ansvar att bryta förstasidorna enligt de instruktioner som kom från mig. Till en början gjorde dom förstås detta med viss skepsis, osäkra på hur trovärdig en 26-årig nattchef kunde vara. Med tiden vande vi oss dock vid varandra, och även Eric började göra som jag ville, och gladdes åt att jag inte var lika förtjust i runda hörn som min föregångare.
Arbetsbördan var minst sagt betydligt större än på mina tidigare jobb. Jag och min medhjälpare (oftast Ingrid, ett år yngre än jag) skulle redigera ett tiotal nyhetssidor på några timmar, fatta en rad viktiga beslut om vad som skulle bevakas och hur och av vem (ibland fick vi göra det själva), dirigera kvällsreporter och -fotograf till (vad vi tyckte var) rätt ställe samt sedan se till att artiklarna och sidorna och löpsedeln blev färdiga i tid. Helst skulle allt vara rätt, rubrikerna klatschiga och nyhetsvärderingen trovärdig och dessutom i enlighet med Folkbladets roll som socialdemokratisk andratidning.
Speciellt besvärligt kunde detta vara dagar då ingenting hade hänt och alla artiklar var tråkiga och ovinklade och alla bilder förutsägbara. Då var det bara att bita ihop och bestämma sig för att något i denna sorgliga smet skulle tåla att förvanskas en aning och blåsas upp till bristningsgränsen.
Jag brukar ibland berätta om min tid som löpsedelsförfattare, att jag ansåg (eller fått för mig) att min uppgift var att alltid överdriva något. Om allt som stod på löpet var helt sant, hade jag misslyckats i mitt uppdrag som nattredaktör. Så jag gjorde mitt bästa att ljuga lite, överdriva lagom, så att den som råkade läsa Folkbladets orangeröda löpsedel skulle undra lite och i bästa fall köpa tidningen för att få veta vad som egentligen dolde sig bakom formuleringarna.
En klassisk bild från Folkbladets centralredaktion på Klostergatan. Fr v: jag, Kjell Åberg, sportredaktör, Maud Svensson, bitr nattredaktör och Dan Pettersson, kvällsreporter.
För det mesta gick det här bra, eller i alla fall blev resultatet acceptabelt. Brist på nyheter var ju inte primärt mitt fel, utan skammen över det fick hela redaktionen dela. Inte minst den som varit nyhetschef (eller redaktionssekreterare, som det hette då) på dagen.
Det var inget fel på mitt självförtroende och inte på min förmåga heller. Men kvällarna på nattredaktionen var ofta ett gatlopp, där målet var att fylla tidningens sidor och att göra det i tid, speciellt mycket tid för reflektion fanns det inte. Möjligen efteråt. Jag var inte så bra på att be om hjälp, och mina arbetskamrater hade lärt sig att inte komma med råd i onödan.
Jag brukar då och då anekdotiskt berätta för folk när jag 2001 som producent på Efter 3 avfärdade 11 september med ett "Äsch, det struntar vi i! Vi kan inte alltid ta med allt som händer i USA". (Eftersom jag hann ändra mig på den punkten innan programmet var över.) Mera sällan roar jag åhörare med min nyhetsvärdering i november 1977, då katastrofen i Tuve inträffade, ett jordskred i Göteborg som begravde 67 hus och tog nio människoliv.
Saken var den att vi hade en ovanligt bra lokal nyhetsdag och både förstasidan och tidningen var fullsmockad med angelägna egna lokala historier. Jag hade helt enkelt inte plats med något mer, och vi v a r ju en lokaltidning.
Så katastrofen i Tuve, den värsta på århundraden i Sverige, förvisades till eftertexten längst bak i tidningen, och på förstasidan fick jag bara plats med en liten enspaltig rubrik
"Nio dog
i raset" långt ner i högerspalten.
Någon timme efter pressläggningen satt jag hemma på Björngatan med arbetskamraten Kjell och utvärderade nyhetsdagen, jag minns att jag sa, ganska självbelåtet:
- Om Charlie (nattredaktören på den gamla boulevardtiden, numera degraderad till featurechef) varit nattredaktör i kväll, hade han fyllt hela förstasidan med Tuve...
Nästa dag visade det sig att många på tidningen tyckte att just det hade varit rätt beslut. Även om redaktionschefen när han såg tidningen spontant sa "Åh, vilken bra förstasida!", fanns det gott om folk som övertalade honom om att så inte var fallet.
Så kan det gå, när man inte stannar upp och tänker till, och inte kommer på idén att be sina begåvade kollegor om hjälp.
Fr v övre raden: Janne Nyander och Jan-Erik Ejenstam, fotografer, jag, Roger Källqvist, reporter, Göran Bäckström, sportchef och redaktionssekreterare. nedre raden: Sven-Ove Svensson och Inger Nilsson, reportrar, och Bengt Adolfson, fotograf.
En nattredaktör lever ett asocialt liv. Man vaknar klockan 10 eller 11 och sedan börjar arbetstiden klockan 15. När andra människor är lediga, jobbar man för fullt. När man själv slutar, ligger vanligt folk redan i sängen.
Vad gör då nattredaktören på fritiden då? Efter jobbet brukade jag ägna småtimmarna åt att lyssna på musik (diskret, när man bor i hyreshus) och läsa. Före jobbet passade det att gå ut och handla, laga mat och kanske motionera.
Samt jobba lite. För nöjes skull. En nattredaktör ska ju egentligen inte behöva skriva, mer än rubriker och korta förstasidestexter (i teorin i alla fall, i verkligheten blir nattredaktören på en liten tidning inte sällan tvungen att beordra sig själv i arbete), men den skrivande journalisten inom mig ville inte låta sig tystas.
Så jag skrev ändå. Om musik, litteratur och annat som intresserade mig. Det kunde ibland få bisarra konsekvenser.
Som det här. Under min resa i USA hösten 1977 köpte jag Tolkiens bok Silmarillion, som jag - som den Sagan om ringen-fanatiker jag var - lusläste. Jag blev aningen besviken, det var en helt annan sorts bok än den berättelse som fängslat och påverkat mig så.
Smålands Folkblad var en liten tidning med ganska få läsare, drygt 10.000 prenumeranter, uråldrig teknik och dålig ekonomi, liksom dom flesta av landets övriga cirka 20 socialdemokratiska tidningar. Alla som jobbade där var medvetna om att det var nödvändigt med investeringar om Folkbladet skulle ha en framtid. Men beskedet dröjde från ägarna.
Till sist kom dock beslutet. Smålands Folkblad skulle flytta till nya lokaler i Vättersnäs, precis intill Huskvarnaån, med ny tryckpress och ny teknik. 20 oktober 1980 skulle den första tidningen därifrån komma ut.
Nu gällde det bara att överleva väntetiden och fortfarande ha några prenumeranter kvar vid nystarten.
Fortsatte man uppåt kom man till ett säreget torn, som en direktör på Folkbladet på 50-talet låtit bygga under en sällsynt period av rikedom. (Den hade man erövrat på konkurrenten Smålandsbygdens bekostnad, när den tidningen några år trycktes på Folkbladets press.) I detta torn hade den politiske redaktören sin hemvist, där hittade han på ständigt nya sätt att smäda borgarna, inte sällan med hjälp av en styrketår eller två.
I källaren hittade man den gigantiska tryckpressen, i folkmun kallad Berta, byggd i Tyskland (tror jag) i 1900-talets början. Enligt tryckarna hade den bombats under andra världskriget, men överlevt. Nästan alltså. Den var inte så bra på att trycka tidningar längre, speciellt vänstersidorna var ibland svåra att urskilja, fotograferna ville ogärna ha sina bästa bilder där.
Smålands Folkblad 1977 var inte riktigt samma publikation som den tidning där jag publicerat min första tidningsartikel (om Bathfestivalen) i juli 1970 och där jag regelbundet medverkat med popkrönikor och annat under åren 1971-72.
Då hade tidningen just genomgått en radikal make-over. En ny chef hade värvats från Aftonbladet och han hade förvandlat tidningen från en gammaldags sosseblaska till en ganska modern boulevardtidning med braskande rubriker, hårdvinklade texter och nästan nakna tjejer. Kontrasten mot den pryda och folkpartistiska (och rika) Jönköpings-Posten, också kallad Missionstrumpeten, var uppseendeväckande.
Nu, 1977, hade den chefen dragit vidare (till FIB-Aktuellt, eller minns jag fel?) och hans närmaste man hade tagit steget till Hänt i Veckan. Nu var det en skock mera konventionella journalister som seglade skutan, en del avarter hade dött ut men det uppkäftiga tilltalet försökte man vårda.
När jag började där 1977 var tidningen full av unga, begåvade journalister med hjärtat till vänster. Dom ville göra en tidning som påverkade världen. Artiklarna tog ofta ställning för de fattiga, olyckliga och maktlösa, och ifrågasatte inte sällan makthavarna (även om dessa råkade vara socialdemokrater, fast turligt nog var dom sällan det i norra Småland på den tiden) - ibland aningen okritiskt, får man erkänna.
Det hände att vi fick snabbt bevis på att tidningen inte gjort sin research tillräckligt noga. Ofta från Folkbladets tryckerichef, som jobbade natt och av allt att döma tillbringade sina dagar med att snappa upp information om allt möjligt.
- Jaså, han, kunde Lennart säga när han öppnade dagens helt färska Smålands Folkblad och läste någon tårdrypande artikel om ett av myndigheterna misshandlat samhällets olycksbarn. Han stod och sålde knark vid systemet i eftermiddags.
När jag började på Smålands Folkblad de sista dagarna av maj 1977, var det tekniskt att ta ett stort steg tillbaka. Tidningen var en av de sista i Sverige som använde den uråldriga blytekniken. En teknik som Smålands-Tidningen i Eksjö lämnat 1974, men nu var det dags att åter vänja sig vid att läsa upp och ner och baklänges.
Som nattredaktör levde man i symbios med typograferna som fanns en halvtrappa ned från centralredaktionen. Det var de som försökte sätta ihop tidningen enligt de instruktioner de fick från oss, de unga och sorglösa journalisterna, och dessutom bli klara i tid, så att tidningsbilarna skulle kunna köra iväg med tidningen enligt tidtabell. De leddes av Erik ena veckan, en luttrad äldre herre som inte hade någon större respekt för vårt yrkeskunnande, och andra veckan var det Sören, något yngre och snällare. Den typograf som satte ihop sidorna kallades formellt ombrytare, och det korrekta verbet att använda när de satte ihop Folkbladets blysidor var alltså "bryta".
Det var Sörens och Erics ansvar att bryta förstasidorna enligt de instruktioner som kom från mig. Till en början gjorde dom förstås detta med viss skepsis, osäkra på hur trovärdig en 26-årig nattchef kunde vara. Med tiden vande vi oss dock vid varandra, och även Eric började göra som jag ville, och gladdes åt att jag inte var lika förtjust i runda hörn som min föregångare.
Arbetsbördan var minst sagt betydligt större än på mina tidigare jobb. Jag och min medhjälpare (oftast Ingrid, ett år yngre än jag) skulle redigera ett tiotal nyhetssidor på några timmar, fatta en rad viktiga beslut om vad som skulle bevakas och hur och av vem (ibland fick vi göra det själva), dirigera kvällsreporter och -fotograf till (vad vi tyckte var) rätt ställe samt sedan se till att artiklarna och sidorna och löpsedeln blev färdiga i tid. Helst skulle allt vara rätt, rubrikerna klatschiga och nyhetsvärderingen trovärdig och dessutom i enlighet med Folkbladets roll som socialdemokratisk andratidning.
Speciellt besvärligt kunde detta vara dagar då ingenting hade hänt och alla artiklar var tråkiga och ovinklade och alla bilder förutsägbara. Då var det bara att bita ihop och bestämma sig för att något i denna sorgliga smet skulle tåla att förvanskas en aning och blåsas upp till bristningsgränsen.
Jag brukar ibland berätta om min tid som löpsedelsförfattare, att jag ansåg (eller fått för mig) att min uppgift var att alltid överdriva något. Om allt som stod på löpet var helt sant, hade jag misslyckats i mitt uppdrag som nattredaktör. Så jag gjorde mitt bästa att ljuga lite, överdriva lagom, så att den som råkade läsa Folkbladets orangeröda löpsedel skulle undra lite och i bästa fall köpa tidningen för att få veta vad som egentligen dolde sig bakom formuleringarna.
För det mesta gick det här bra, eller i alla fall blev resultatet acceptabelt. Brist på nyheter var ju inte primärt mitt fel, utan skammen över det fick hela redaktionen dela. Inte minst den som varit nyhetschef (eller redaktionssekreterare, som det hette då) på dagen.
Det var inget fel på mitt självförtroende och inte på min förmåga heller. Men kvällarna på nattredaktionen var ofta ett gatlopp, där målet var att fylla tidningens sidor och att göra det i tid, speciellt mycket tid för reflektion fanns det inte. Möjligen efteråt. Jag var inte så bra på att be om hjälp, och mina arbetskamrater hade lärt sig att inte komma med råd i onödan.
Jag brukar då och då anekdotiskt berätta för folk när jag 2001 som producent på Efter 3 avfärdade 11 september med ett "Äsch, det struntar vi i! Vi kan inte alltid ta med allt som händer i USA". (Eftersom jag hann ändra mig på den punkten innan programmet var över.) Mera sällan roar jag åhörare med min nyhetsvärdering i november 1977, då katastrofen i Tuve inträffade, ett jordskred i Göteborg som begravde 67 hus och tog nio människoliv.
Saken var den att vi hade en ovanligt bra lokal nyhetsdag och både förstasidan och tidningen var fullsmockad med angelägna egna lokala historier. Jag hade helt enkelt inte plats med något mer, och vi v a r ju en lokaltidning.
Så katastrofen i Tuve, den värsta på århundraden i Sverige, förvisades till eftertexten längst bak i tidningen, och på förstasidan fick jag bara plats med en liten enspaltig rubrik
"Nio dog
i raset" långt ner i högerspalten.
Någon timme efter pressläggningen satt jag hemma på Björngatan med arbetskamraten Kjell och utvärderade nyhetsdagen, jag minns att jag sa, ganska självbelåtet:
- Om Charlie (nattredaktören på den gamla boulevardtiden, numera degraderad till featurechef) varit nattredaktör i kväll, hade han fyllt hela förstasidan med Tuve...
Nästa dag visade det sig att många på tidningen tyckte att just det hade varit rätt beslut. Även om redaktionschefen när han såg tidningen spontant sa "Åh, vilken bra förstasida!", fanns det gott om folk som övertalade honom om att så inte var fallet.
Så kan det gå, när man inte stannar upp och tänker till, och inte kommer på idén att be sina begåvade kollegor om hjälp.
En nattredaktör lever ett asocialt liv. Man vaknar klockan 10 eller 11 och sedan börjar arbetstiden klockan 15. När andra människor är lediga, jobbar man för fullt. När man själv slutar, ligger vanligt folk redan i sängen.
Vad gör då nattredaktören på fritiden då? Efter jobbet brukade jag ägna småtimmarna åt att lyssna på musik (diskret, när man bor i hyreshus) och läsa. Före jobbet passade det att gå ut och handla, laga mat och kanske motionera.
Samt jobba lite. För nöjes skull. En nattredaktör ska ju egentligen inte behöva skriva, mer än rubriker och korta förstasidestexter (i teorin i alla fall, i verkligheten blir nattredaktören på en liten tidning inte sällan tvungen att beordra sig själv i arbete), men den skrivande journalisten inom mig ville inte låta sig tystas.
Så jag skrev ändå. Om musik, litteratur och annat som intresserade mig. Det kunde ibland få bisarra konsekvenser.
Likafullt gav jag mig på ett märkligt, och förmodligen helt olagligt, projekt. Jag översatte och förkortade en av berättelserna i boken, den om Turin Turambar, och det hela publicerades över två och en halv sida fyra dagar efter julafton 1977. Detta helt utan att begära tillstånd från något bokförlag, författaren eller andra inblandade.
På kvällen den 27 december (då jag råkade vara ledig) utbröt en storbrand på pappersbruket Munksjö mitt inne i Jönköping, så det var en historisk tidning på flera sätt.
Bilden t h: Jag piggade upp läsningen med fingerade löpsedlar baserade på oväntade händelser i sagan.
Smålands Folkblad var en liten tidning med ganska få läsare, drygt 10.000 prenumeranter, uråldrig teknik och dålig ekonomi, liksom dom flesta av landets övriga cirka 20 socialdemokratiska tidningar. Alla som jobbade där var medvetna om att det var nödvändigt med investeringar om Folkbladet skulle ha en framtid. Men beskedet dröjde från ägarna.
Till sist kom dock beslutet. Smålands Folkblad skulle flytta till nya lokaler i Vättersnäs, precis intill Huskvarnaån, med ny tryckpress och ny teknik. 20 oktober 1980 skulle den första tidningen därifrån komma ut.
Nu gällde det bara att överleva väntetiden och fortfarande ha några prenumeranter kvar vid nystarten.
Så här såg den ut: förstasidan på Smålands Folkblads sista blytidning. Sådana här mallar användes när tryckarna framställde sidorna som sedan sattes in i tryckpressen. Alla på Folkbladet fick var sitt exemplar, alla kanske inte har sparat sina. Men det har alltså jag.
Den här tidningen var den sista som trycktes vid Klostergatan, fredagen 17 oktober 1980. Förstasidan innehöll på framträdande plats raderna
"I Vättersnäs
växer grönare gräs, som det heter i visan". En referens omöjlig att tyda för 99,9 procent av läsarna eftersom citatet kom från den obskyra låten "I Vättersnäs" med Smålands Folkband, en rockgrupp med mig och fyra av mina arbetskamrater som medlemmar.
(http://smalandsfolkband.blogspot.com/2010/06/i-vattersnas.html)
Två dagar senare framställdes det första moderna Folkbladet i Vättersnäs. Den, som till äventyrs tror att alla tidningens sorger och bekymmer då var över, har fel.
"I Vättersnäs
växer grönare gräs, som det heter i visan". En referens omöjlig att tyda för 99,9 procent av läsarna eftersom citatet kom från den obskyra låten "I Vättersnäs" med Smålands Folkband, en rockgrupp med mig och fyra av mina arbetskamrater som medlemmar.
(http://smalandsfolkband.blogspot.com/2010/06/i-vattersnas.html)
Två dagar senare framställdes det första moderna Folkbladet i Vättersnäs. Den, som till äventyrs tror att alla tidningens sorger och bekymmer då var över, har fel.
5½ år skulle jag jobba där, innan det var dags att byta arbetsplats igen, mycket till min egen överraskning.
Men det är en annan historia.
Kommentarer
Skicka en kommentar