Smålands Folkblad(2) Balansgång på stupet
Smålands Folkblad flyttade in i sina nya lokaler, med nya arbetsverktyg, ny teknik och en ny tryckpress i oktober 1980. Dessutom hade den nygamla tidningen höga ambitioner och en riktigt vass redaktion.
Det skulle visa sig inte räcka. Till syvende och sist handlar en tidnings överlevnad om pengar och en liten s k andratidning har för stora utgifter och för små inkomster. Tidningens cirka elva år i Vättersnäs skulle handla om en ständig dödskamp, konstgjord andning, kreativ ekonomi och återkommande besök av a-pressens s k dödspatruller.
Modern teknik och moderna lokaler skulle snabbt visa sig vara MYCKET dyrare än den gamla, skrotade på Klostergatan.
Första arbetsdagen i den nya officinen (som tidningskontor av någon dunkel anledning gillar att kalla sig) blev euforisk, i alla för mig och min kollega och vän Peter, fast mindre rolig för vår kollega och vän Per-Arne (mera känd som PAF).
Det hade med fotboll att göra.
Jag och Peter höll på Örgryte/ÖIS och PAF hejade på Gais. Denna söndag bjöd på en extremt rafflande upplösning av fotbollens näst högsta serie, där uppflyttningen tycktes klar för IFK Malmö, men i slutsekunderna erövrades den av Gais bara för att på övertid se den allsvenska platsen gå till Öis.
En arbetsdag man aldrig glömmer.
Sedan började vi göra tidning för fulla muggar. Själv var jag nattredaktör varannan vecka, sex kvällar, och redaktionssekreterare/nyhetschef den andra veckan, tre dagar. Jag var inte helt nöjd med det.
Men uppenbarligen hade tidningsledningen bakom min rygg kommit fram till att den kontroll över tidningens utbud som min position som ständig nattredaktör gav mig, borde brytas. (Så presenterades nyordningen inte alls, men jag tror ändå det kan ha varit så.) Tidningens nye, andre nattredaktör rekryterades från Folket, den fryntlige och mustachprydde Hasse Jönsson. Våra förstasidor var inte särskilt lika, Hasse ville gärna braska till det, med mycket färg och världens största rubriker, som det inte alltid riktigt fanns täckning för.
Privat var han en glad fyr, men blev tyvärr inte så långlivad på Folkbladet. Under en handbollskorpmatch fick han infarkt, föll ihop och dog, en chockartad upplevelse för de andra i laget.
För mig var nyordningen nog egentligen väldigt bra. Jag kunde börja leva ett mera normalt liv tillsammans med Nina, hon och jag hade köpt hus i Huskvarna ett halvår före tidningens flytt. (Mest för att Smålands Folkband skulle ha en replokal, men det rymliga huset skulle också visa sig räcka bra och ha plats för en rad döttrar).
Nina var kommunalreporter, själv var jag ju inte reporter men kunde ändå inte låta bli att skriva, både på arbetstid vid sidan av chefandet och nattredigerandet och på fritid: skivrecensioner och popsidor, bok- och teaterrecensioner, intervjuer och referat om gästande kulturpersoner, musiker och författare, debattartiklar och - inte minst - en ständig produktion av satiriska notiser för kultursidans uppkäftiga ytterspalt, Utpost Uggleviken.
Nina visste en hel del om tidningar, eftersom hon växt upp i skuggan av Aftonbladets mäktige och evige redaktionschef, och hon påpekade att jag egentligen inte hade kompetens för att recensera böcker och teater, riktiga tidningar hade recensenter som utbildat sig och därmed var kunniga i litteratur och scenkonst. Den kritiken välkomnade jag inte alls. Även om hon nog hade rätt, kan jag tänka nu, nästan 40 år senare, fast också lite fel; med tanke på mina bristande meriter recenserade jag rätt hyggligt.
Att skriva för Utpost Uggleviken blev en passion för mig, men med tiden också en plåga. Inflödet av texter var nämligen mycket ojämnt, men lika förbannat måste varje dag klockan 15 en hel spalt vara klar. Vissa dagar innebar det att det helt plötsligt var mitt ansvar att snabbt skriva en, två, eller tre begåvade korta satiriska texter innan det var för sent.
Nöden må vara uppfinningarnas moder, men allt i Utpost Uggleviken som tillkom under sådana villkor, gick inte till tidningshistorien.
(Apropå den, så kan man faktiskt läsa 108 av mina UU-notiser, samt några färskare texter, på https://utpostuggleviken.blogspot.com/)
Om jag minns rätt så hade vi inte varit i det nya tidningshuset vid Huskvarnaån mer än ett halvår, när vi fick besök av Pär Fagerström. På 70-talet hade han varit chef för a-pressens redaktion i Stockholm och blev berömd för att han alltid lyckades avslöja regeringens nya budget några dagar innan finansministern offentlig gjorde sin "nådiga lunta". (Källan lär ha varit någon kontakt på det tryckeri som tryckte upp budgeten.)
Nu var han chef för a-pressens "dödspatrull", som for land och rike runt för att se vad som kunde göras åt dom mångmiljonförluster som de socialdemokratiska tidningarna kostade partiet (och dess huvudfinansiär LO).
Om jag minns rätt, så brukade Smålands Folkblad gå med omkring en miljon i förlust varje år på 70-talet, men 1980 hade underskottet hastigt men mindre lustigt vuxit till sju miljoner. Det var förstås oacceptabelt för ägarna. Dom hade ju 19 tidningar till, de flesta också med små och stora underskott, att bekosta.
- Kalla oss inte dödspatrull, vi är i själva verket en livspatrull, var Fagerströms buskap. Vårt uppdrag är att se till att Smålands Folkblad överlever!
Och det skulle ske genom rationaliseringar. Till att börja med genom att upphäva den olönsamma metoden att skriva alla texter två gånger: först skrev journalisten sin artikel på skrivmaskin, sedan redigerades den av en annan journalist, därefter skrevs den en gång till av en typograf, en s k sättare, och till sist blev sidan monterad av en annan typograf, en s k ombrytare.
Nu skulle Folkbladets journalister författa sina texter direkt i en dator, ville man, därmed skulle ett moment falla bort, och man skulle spara arbetskraft.
Denna rationalisering hade många tidningsägare drömt om, men inte vågat reta upp det mäktiga grafikerfacket. Men på Smålands Folkblad, där grafikerna insåg att alternativen var ännu mer obehagliga, till att börja med en s k optisk läsare, en maskin tidningen köpt in som hot, men i det långa loppet tidningens död, där blev den ganska snart verklighet.
Vi journalister började alltså skriva våra artiklar i datorn, många av oss föredrog det, eftersom de fel som läsarna möjligen skulle hitta i våra texter dagen därpå, i så fall skulle bero på oss själva. (Grafikernas förmåga att korrekt skriva av våra texter hade nämligen varit mycket varierande.)
I samma veva försvann korrekturet. Det blev redigerarens ansvar att rätta stavfel och hyfsa språket i texterna.
Betydde detta att felen försvann ur artiklarna? Nej, inte alls. Men utgifterna minskade, liksom personalen. Dock inte alls tillräckligt, dödspatrullerna och rationaliseringarna skulle fortsätta ända till 1991, då både dom och tidningen upphörde.
Men på hösten 1981 hade jag blivit fackordförande, och samtidigt skulle jag bli pappa för första gången. Som facklig representant i tidningen styrelse deltog jag i ett seminarium på Sjöåkra i Bankeryd, när värkarna blivit så täta att Nina tyckte att det var dags att åka in. Så jag åkte därifrån, men inte till sjukhuset, utan först till redaktionen för att kolla att allt var under kontroll. (Man får ursäkta mig, Nina hade vid det laget gått tre veckor över tiden, och jag hade invaggats i en känsla att det nog inte skulle gå så fort. Det gjorde det inte heller.)
I alla fall kom Lotta till sist till världen och visade sig oväntat vara det sötaste småbarn världen skådat. Hon fick både sin mamma och pappa att ett antal månader nästan strunta både i journalistik och sin tidning. Fast bara nästan.
Johnny Stamming tar farväl. Avskedsartikeln gav jag mig själv privilegiet att skriva.
På den lilla bilden skakar han hand med Pär Fagerström, efterträdare på VD-stolen och en av huvudpersonerna i detta drama.
Själv var jag pappaledig maj-augusti 1982, då bara en månad återstod till riksdagsvalet. Det var en delvis förändrad arbetsplats jag återvände till. Redaktionschefen Johnny Stamming hade befordrats till vd, hans lediga stol hade provisoriskt besatts med "Flisan", samma person som varit chefredaktör under tidningens extrema make-over tio år tidigare. Dessutom hade man rekryterat en facklig skribent, Jörgen Torstensson, tidigare (ö)känd som "Hasse Ericssons torped" på fackförbundet Transport, nu omskolad till samma roll inom journalistiken.
Jag var inte särskilt nöjd med något av detta. Jag bestämde helst själv, som kanske redan framgått.
Jag minns fortfarande dag 1, i augusti 1982, när jag återkom och som nattchef skulle ansvara för nästa dags tidning. "Flisan" meddelade att nästa dags topp skulle vara en artikel av Torstensson, som avslöjade moderaternas politik. När båda dessa gått hem och jag läst artikeln och kommit fram till att det inte rörde sig om journalistik utan propaganda och dessutom utan något lokalt innehåll, beslöt jag mig för att toppa förstasidan med något helt annat. (Så här 37 år senare har jag ingen aning om detta var en korrekt bedömning, eller bara en väldigt tydlig markering av att jag inte lydde order, om jag tyckte dom var fel.)
Ledde detta till repressalier? Nej, en nattredaktör är ju aldrig närvarande nästa morgon, när dagredaktionen utvärderar hans arbete, och dessutom finns det en gigantisk gråzon när det gäller vem som bestämmer. Dagchefen ansvarar för att det finns material, nattchefen för att det presenteras på bästa möjliga sätt, både bra och dåliga dagar, och jag har aldrig känt några nattredaktörer som på kvällen ringer dagredaktören och ber om goda råd.
I varje fall gav det mig inga nya vänner. Men det tyckte jag inte att jag behövde heller, jag var fullt nöjd med de vänner jag redan hade.
I november 1982 gör jag denna långintervju med Mikael Wiehe, som just gjort ett försök att fiska i Bob Dylans vatten. Som framgår av det sista stycket medför jag min snart ettåriga dotter till intervjun.
Efter några månader försvann "Flisan" samma väg han kommit, och Tom Lundgren - min bekant från JP-tiden - tog över redaktionschefsjobbet. Där satt han till och med 1984, varefter han lämnade tidningen för att bli chef för Radio Skaraborg. (Och därefter Radio Göteborg, P1, några år som programdirektör på SR och till sist chef på P4 Väst.)
Då kände jag mig redo att bli redaktionchef. Jag tyckte att jag var det självklara valet, efter alla år som arbetsledare och allt hårt slit. Det skulle visa sig att tidningsledningen hade en annan uppfattning. Dom litade helt enkelt inte på mig, jag hade visat mig vara för obändig och oförutsägbar, inte den lojala partigängare som man helst ville ha på en sådan nyckelpost.
Jobbet gick i stället till Eva Göransson, uppvuxen inom rörelsen, hennes far var riksdagsman och hade suttit i partistyrelsen samt också varit aktiv i tidningen styrelse och skrivit ledare om somrarna. Eva politiska hemvist var mera oviss, men ingen tvivlade på hennes lojalitet. Så det blev hon. Det kunde jag leva med. När jag vant mig trivdes jag utmärkt i rollen som Evas närmaste underlydande, det gav mig alldeles tillräckligt med inflytande.
(En säregen omständighet var att Flisan och Eva var ett par, oklart var hur mycket dom bodde ihop, men en son tillsammans har dom i alla fall. Journalistiskt var dom dock som Yin och Yang, Eva uppvisade inga av alla dom konstiga egenskaper som retade mig, och andra, hos Flisan. Hon hade också sina issues, men dom var mycket mer diskreta.)
Mera besviken blev jag av att jag inte hade redaktionens stöd. När arbetskamraterna skulle meddela ledningen vilken av kandidaterna, som hade deras stöd, så blev Eva vinnare. Det hade jag inte trott. Kanske var det ett rättvist straff för en person, som varit alldeles för snabbt med replikerna för sitt eget bästa, och inte brydde sig så mycket om människors känslor när jag ansåg mig veta vad som var bästa för nästa dags tidning.
Även i nya Folkbladet fanns det möjlighet för mig att analysera JRR Tolkien och hans sagor från Midgård, eftersom Sagan om ringen fortfarande var min privata bibel.
Men 1985 hade tidningen genomgått en rad smärtsamma omvälvningar. Johnny Stamming hade lämnad vd-rummet och åkt till Göteborg (liksom ett antal av våra kompisar, vilket tvingade Smålands Folkband till mer än 20 års tystnad). Där blev han först chef för en tidning hos Volvo, men sedan för GHT, när någon fick den spännande men helt olönsamma idén att försöka få det gamla tidningsskeppet Handelstidningen att segla igen.
Stammings efterträdare blev ganska otippat Pär Fagerström, som i sin egenskap av livspatrull besökt bygden så många gånger att det kändes naturligt för honom att bosätta sig i Vätterbygden.
Han hade dessutom ett viktigt och svårt uppdrag: att sjösätta A-pressens (rätt term, eftersom bolagets nya chef hette Båth) nya strategi att rädda tidningarnas ekonomi genom att blåsa staten på maximalt antal miljoner i presstöd.
Mordet på John Lennon var en chock. Här tecknar jag hans minne någon dag senare, möjligen onödigt elakt mot kumpanen Paul McCartney. Det var ju inte han som höll i vapnet, precis.
Metoden var att ge ut tidningar som egentligen var editioner av varandra, men med tillräckligt mycket unikt lokalt material för att alla kvalificera sig för fullt presstöd. Följaktligen blev Smålands Folkblad och Västgöta-Demokraten i Borås siamesiska tvillingar. Båda tidningarna skulle tryckas på Folkbladets press i Jönköping, och innehållet skulle vara delvis detsamma. De gemensamma sidorna gjordes i Jönköping. VDs lokala sidor gjordes på dagtid i Borås, på kvällstid i Jönköping.
Eftersom detta var på 1980-talet fanns det inga möjligheter att överföra sidorna från Borås till Jönköping elektroniskt, utan de färdiga sidorna lades helt enkelt i en väska som skickades till Jönköping med SJ-bussen. Väskan hämtades på järnvägsstationen i Jönköping av en springpojke/springflicka, som sedan åkte lokalbuss till Vättersnäs med den.
Det systemet var inte så snabbt, men inte heller säkert. Mer än en gång fick sätteriet i Vättersnäs uppleva att springpojken/flickan ringde och sa: "Det fanns ingen väska på bussen!" Det förbättrade inte precis oddsen att läsarna i Sjuhärad skulle få en VD som dom var nöjda med och villiga att betala för.
Jag minns speciellt en gång då det visade sig att väskan hade följt med bussen vidare mot Stockholm och någon på Folkbladet tvangs köra ikapp bussen i Gränna eller Ödeshög för att få tag på väskan och rädda nästa dags VD.
Av samma anledning - mer presstöd - bröts Folkbladets lokalredaktioner i Nässjö och Värnamo/Gislaved ut ur tidningen. Där producerades i stället lokaltidningarna Höglandet och Finnveden som kom ut på fredagar och var berättigade till presstöd.
Denna kreativa bokföring tillämpade A-pressen på många tidningar. Man kan verkligen reflektera över den filosofi som gjorde att arbetarrörelsens tidningar använde varje tänkbar metod att pumpa ut miljoner från den stat, som fortfarande styrdes av partiets politiker. Visste den ena handen vad den andra gjorde? Jag misstänker det.
Ändamålet helgade förmodligen medlen, men inte ens avancerat bedrägeri kunde rädda rörelsens press. På 1990-talet lades de flesta tidningarna ned, såldes eller omstrukterades till veckotidningar.
Samarbetet med VD var ju ingen äktenskap instiftat i himlen, men det haltade fram några år, och det var ju SmF som hade övertaget. När produktionen hade problem var det alltid VD som drabbades mest, eftersom den tidningen måste tryckas någon timme före Folkbladet och sedan forslas till Borås. Det var med andra ord inte alltid redaktionen kunde läsa de sena nyheterna från sin bygd i tidningen nästa dag, oavsett hur bra artiklar man skrivit.
För mig innebar samarbetet med VD att jag fick återse mannen som stod i katedern (och var obegriplig) min allra första dag på journalisthögskolan. Alltså Stig Hadenius, som lämnat sin forskarbana för att åter göra tidning och nu var Västgöta-Demokratens chefredaktör (en post som också innehafts av så olika kändisar som Bo Präntare, Ebbe Carlsson och Elisabet Höglund). Pär Fagerström lärde känna tidningen redaktionschef Eva Wirén och dom är fortfarande gifta.
Men 1986 var samproduktionen över, VD förvandlades till en veckotidning, medan Smålands Folkblad kryssade sig fram genom motvinden fem år till.
Fast då hade jag mönstrat av. Tidningens sista redaktionschef och ansvariga utgivare blev i stället min fru, Nina. Så kan det gå.
(Vid det laget hade tidningen sålts till en inte helt fläckfri affärsman från värnamotrakten, gått ner till fyradagarutgivning, sålt sin tryckpress till ett företag med tveksamma meriter och testat alla trick i boken. Jag tror att jag och Nina till och med fick ett erbjudande av den nye ägaren att köpa hela rasket av honom. Vi avböjde.)
Min fru hade fått kalla fötter redan under 1985. Det kändes inte tryggt för vår familj att vi båda hade vår försörjning från ett sjunkande skepp. Hon tyckte att någon av oss borde byta jobb, och hon tyckte att jag borde göra det.
Popspalten var ett av mina fritidsnöjen, en ventil där jag och dom andra kumpanerna - Peter, PAF, Lennart P och Nina - kunde berömma vissa artister, fördöma andra och vara roliga eller kränkande i allmänhet.
Vi hade redan testat den idén några gånger. Jag hade sökt jobb på Metallarbetaren, och inte fått det, och på Stockholms-Tidningen (som arbetarrörelsen nystartade i september 1981) och fått det, men vid närmare eftertanke tackat nej.
Nu sökte jag jobb på Radio Jönköping. Lokalradion annonserade nämligen efter en reporter, och i januari 1986 tittade jag in på dess redaktion i det gamla fornminnet på Hovrättstorget och träffade min gamle vän Lennart Broman.
- Hur har ni det här? frågade jag honom (som verkade vara mer eller mindre ensam i huset denna dag).
- Fruktansvärt, utbrast Lennart, och rabblade upp en litania av omständigheter som gjorde situationen olidlig på arbetsplatsen.
- Ojdå, sa jag. Jag som funderat på att söka jobbet här.
- Gör det! svarade han, och tillade oväntat: Vi har det jättebra här.
Så det gjorde jag. Och jag fick jobbet. Fast inte förrän efter några månaders segdragning av lokalradiochefen Stig Lidbecker, som hade hört från sina källor att jag var en förskräcklig vänsterradikal.
Som tur var, var det inte han som bestämde på Radio Jönköping. Det gjorde Janne Svensson, redaktionschefen.
Och då gick jag ändå hem klockan 15. Det var min tur att hämta på dagis.
Kommentarer
Skicka en kommentar