Ny journalist på lokalradion
15 maj 1986. 35 år och 12 dagar gammal tar jag det längsta steget i min yrkesbana.
Från en tidning med dåliga finanser och tveksam framtid, där jag satsat allt jag hade av arbetsförmåga och journalistisk kompetens. Folkbladet krävde mycket och jag försökte leva upp till det, men jag var trött.
Till: Något helt annat. Det kändes som en lagom svår utmaning att börja om i ett nytt sammanhang som jag inte visste så mycket om.
Jag hade råkat missa de korta veckor på journalisthögskolan då vi förmodades lära oss att prata i radio. Jag måste börja från scratch i ett medium där man skulle skriva manus till inslag i stället för artiklar, hantera bandspelare och redigeringsmaskin och klara den svåra konsten direktsändning. Jag som dessutom inte ansågs ha någon radioröst.
- Vad ska vi göra med ditt läte? undrade den fruktade redaktionschefen på Radio Jönköping retoriskt. Svaret blev att skicka mig till logoped, men denne kastade in handduken redan efter två besök och sjukskrev sig på obestämd tid. Jag fick alltså hanka mig fram med den röst jag hade och det visade sig med tiden duga väl.
Mina stora fördelar på det nya jobbet var två. 1) Jag kunde området innan och utan och hade träffat eller i alla fall haft kontakt med de flesta av dess nyckelpersoner, sådana som skapade nyheter och ständigt var citerade. 2) Jobbet på Folkbladet hade luttrat mig. I motsats till mina nya arbetskamrater tyckte jag inte arbetsbördan på lokalradion var olidlig utan ganska angenäm och lagom.
Det var dessutom skönt att inte vara arbetsledare utan bara en vanlig reporter. Även om jag ganska snart utnyttjade mina nya arbetsledares brister och i praktiken snabbt blev min egen chef, jag orkade inte vänta tills nyhetschefen hade bestämt sig för vad han ville ha utfört just denna dag. Då var jag redan i full färd med de uppdrag jag hade valt ut åt mig själv.
Jag fick ett angenämt första halvår på Radio Jönköping. Började 15 maj, gick på semester i slutet på juni (jag och Nina med två döttrar bilade till Toscana, för första men inte sista gången) och i september fick jag åka till England på studieresa, med besök på engelsk lokalradiostation och hos kollegan Kjell Ahlqvists syrra i Luton. Dessutom köpte jag min första REM-LP på Tower Records vid Piccadilly Circus.
Att vara reporter var kul. Det innebar ofta att man fick gå på jönköpingspolitikernas presskonferens efter kommunstyrelsens sammanträden. Och ibland upptäckte jag saker som kunde presenteras som nyheter trots att tidningskollegorna känt till (och struntat i) grejen hur länge som helst.
Som det här: Jönköpings styrdes av de borgerliga, centerns Åke Johansson satt på kommunens kassakista, medan moderaten Lennart Nilforsen svarade för utspel och -svävningar, ofta i pardans med socialdemokraten John Johansson. Lennart och John var så tajta att de kallades "Bill och Bull" både i och utanför spalterna.
Vid ett tillfälle fastnade jag för ett uttalande från Nilforsen, i en fråga som han uppenbarligen ältat i evighet utan resultat. Det handlade om att bygga om Jönköpings korsningar från trafikljus till rondeller, något som han (helt korrekt, så vitt jag kan bedöma) beskrev som en miljöåtgärd, som skulle få trafiken att flyta bättre.
Det som intresserade mig var en detalj, att ombyggnaden skulle medföra att övergångsställena försvann. (Vad fotgängarna skulle få i stället var oklart på detta stadium.)D e t var en fascinerande åsikt, som Nilforsen gärna upprepade för mig och min bandspelare i enrum, förtjust över att äntligen någon intresserade sig för hans kampanj.
Följaktligen kunde Radio Jönköping chocka sina lyssnare någon dag senare med nyheten att
ÖVERGÅNGS-
STÄLLENA
SKA BORT!
Jönköpings fotgängare blev minst sagt förbluffade, och arga. Lika överraskade blev kommunreportrarna på JP och SmF som haft denna kioskvältare som en lågt hängande frukt i åratal utan att reagera.
Det var som sagt stimulerande och omväxlande att "bara" vara reporter med ett helt län fullt av tänkbara nyheter att välja mellan. Jag fick också pröva på att presentera nyheter samt, efter ett tag, rollen som programledare.
T ex programmet Nyhetspuls, som presenterades direkt från teleprintern där TTs nyheter dök upp, oftast med redaktionschefen Janne Svensson som programledare, men när han inte kunde eller ville hoppade jag gärna in.
Janne Svensson var formellt underordnad lokalradiochefen Stig Liedbecker, men i verkligheten var det Janne som tog alla beslut av vikt. När Liedbecker äntligen beslöt sig för att det var dags att avgå, tog många det för givet att Svensson skulle ta över. Men den dåvarande nyhetschefen Birger Johansson utmanade, och ett kort tag tycktes det som att han skulle lyckas manövrera ut sin konkurrent (som för många ofta framstod som skräckinjagande, Birger var snällare).
Det var inget som jag ville, en framtid då stationen skulle styras av Birger Johansson, som i sin tur styrdes av kompisen och programledaren Pelle Nyqvist, kändes inte alls lockande. Så jag organiserade Janne-sidan, och när Birger gjorde sig skyldig till flera dåligt genomtänkta uttalanden (som att Janne inte skulle kunna vara kvar på stationen om Birger tog över) så tog LRAB det kloka beslutet att utse Janne Svensson till Liedbeckers efterträdare.
Jag var även intresserad av en egen karriär. Och efter något år, när ena halvan av nyhetschefsparet Erik Lindfeldt-Lennart Broman hoppade av, kände jag mig mogen för att ta över. Något år senare blev också andra halvan ledig, och tillfrågad vem jag ville dela nyhetschefandet med svarade jag utan att darra på rösten:
- Jag föredrar att inte dela. Det är bättre för både mig och stationen att det bara finns en nyhetschef.
Och så blev det.
Jag gillade att vara nyhetschef på Radio Jönköping. Det gav utomordentliga möjligheter, stort inflytande och måttligt ansvar. Dessutom hade jag fantastiska arbetskamrater/underlydande.
Det gav mig också chansen att jobba hur mycket som helst. Periodvis kombinerade jag posten som nyhetschef med att också producera och programleda eftermiddagens aktualitetsprogram mellan 15 och 16.45. Väldigt praktiskt på många sätt, eftersom jag då kunde återanvända dagens händelser både i nyhetssändningar och programmet samt styra ämnen som inte passade på båda ställena åt det ena eller andra hållet.
Alla viktiga beslut på stationsnivå togs av ledningsgruppen, främst chefen Janne Svensson och ekonomen Christer Ask (också sportansvarig). Jag deltog när jag hade tid och lust, dvs inte så jättemycket.
I hierarkin var jag jämställd med programredaktionens chef Ulla-Stina Ewenfeldt (vars man Tom Lundgren jag varit arbetskamrat med både på JP och SmF, han hade också jobbat på Radio Jönköping och var nu lokalradiochef i Skövde).
LRAB ansåg dock att alla stationer skulle ha en redaktionschef, Radio Jönköping valde dock att avvika från normen så länge som möjligt.
- Organisation uppstår organiskt, sa Janne Svensson som vilket orakel som helst, men till sist fick han (och vi) krypa till korset.
Redaktionschefsjobbet utlystes, både jag och Ulla-Stina sökte, och hon fick det, främsta skälet var nog senioritetsprincipen.
Mitt sista år som nyhetschef blev kaotiskt. Min tredje dotter föddes i maj 1991, min gamla tidning Smålands Folkblad gick i konkurs i slutet av samma år, vilket kraftigt påverkade situation (och humör) hos dess sista redaktionschef, som råkade vara min fru och nybliven trebarnsmamma, samt även vår relation.
När jag kom tillbaka från föräldraledigt hösten 1992 var det som redaktionschef. Tom Lundgren hade fortsatt karriären och var nu lokalradiochef i Göteborg och dit hade Ulla-Stina följt med.
Mitt gamla jobb som nyhetschef hade Björn Löfdahl övertagit. Björn och jag hade jobbat tillsammans först på Smålands Folkblad och de senaste åren på Radio Jönköping. Nu skulle han och jag vara vänner och chefspartners på Radio Jönköping (och sammansvurna i det svåra arbetet att se till att alla Janne Svenssons beslut inte genomfördes) 1990-talet ut. Sedan övergick vi till att konkurrera i stället, först om kanalchefsjobbet i Borås och sedan om samma jobb i Jönköping.
(Han vann. Men nu har vi verkligen gått händelserna i förväg.)
En annan förändring var att min fru Nina hade tagit sig från det havererade Folkbladet via ett kort vikariat på Expressen i Jönköping till en programledarpost på Radio Jönköping. Bra för henne, och för radion, och för oss - eftersom vi var ett sånt effektivt par på jobbet, hon som programledare och jag som producent.
Dessvärre var jag också hennes chef. Inte lika bra i längden. (Men nu går vi åter händelserna i förväg.)
1992. Jag är 41 år gammal. Och har världens roligaste jobb, ett trivsamt hus i Huskvarna, tre döttrar och en fru, som just lyckats rädda sig över till tryggheten på det som snart skulle vara det sammanslagna Sveriges Radio.
Det är med andra ord synd att klaga. Eller, för att använda ett citat som jag och Björn Löfdahl nyttjade till leda under det fortsatta 1990-talet: "Det kunde ha varit värre."
Kommentarer
Skicka en kommentar