På landets största radioprogram
När jag steg in på Efter 3 i augusti 2000 var programmet inte vad det varit. När det lanserades i P3 på 90-talet hade programmet gigantiska resurser, massor av personal, massor av pengar, massor av sändningstid, en demonproducent (Kjell Dabrowski) och en skicklig, populär och lagom lat programledare (Ulf Elfving). Och en väldigt stor publik.
När programmet flyttade till P4 följde Ulf Elfving med, men resurserna gjorde det inte och sändningstiden minskades till en timme. När så reklamradion startades något år senare, blev Elfving och hans dåvarande producent köpta av reklamkanalen Radio Rix.
Båda parter trodde att publiken skulle följa med, men så blev det inte alls. Det nya programmet lades ned efter något år, och Elfving startade en frilansresa som ibland innehöll engagemang hos SR. (Jag jobbade med honom på P4 Stockholm 2006, då han sände live från Kulturhuset varje torsdag.)
I P4 fortsatte Efter 3 som om inget hänt, först med Micael P Lekberg som programledare, men det blev ingen succé. I stället kom Olle Stenholm, som fått lämna sin post som chef för Ekot efter en mindre imponerande insats när Estonia sjönk.
Många skakade på huvudet inför det valet. Stenholm hade visserligen varit en vass utfrågare i TV (fråga Bert Karlsson om det!), men kunde han hantera ett program som kombinerade smått och stort, viktigt och lättviktigt?
Jo då. Efter en svajig start hittade han sitt format, och klarade allt med samma smarta integritet, om man bortser från att han inte var helt bekväm med att behöva avannonsera populärmusik. Speciellt uppskattade blev hans slutprator, där han oförskräckt tacklade alla tänkbara ämnen (även svårigheten att sortera strumpor efter tvätten) med ovanligt stort mod och utan att rädas svåra ämnen. Ibland var denna korta stund för klockan 16 i P4 det som i SR mest påminde om tidningarnas ledare.
Att vara hans producent var inte lätt. Eller väldigt lätt, beroende på hur man såg det. Olle hade nämligen en väldigt klar bild av vilka ämnen och personer som skulle ingå i programmet. Minst fyra av sex inslag valde han själv, inte sällan redan innan arbetstiden börjat. Producentens jobb var att bidra till att förverkliga det och se till att de sista pusselbitarna - ofta det mera lättviktiga och roliga - kom med.
Samt förstås att i direktsändning se till att programledaren avslutade intervjuerna någon gång, och att inte alla låtar behövde tonas.
Som många vet, finns det producenter som har en mycket större roll. Där producenten bestämmer innehållet och programledaren är hans eller hennes marionett.
Jag har jobbat med båda formerna, både som producent och programledare. När jag var programledare i P4 Jönköping var jag det alltid på grund av den ordinarie av någon anledning inte jobbade, och då var jag både programledare och producent. (Det sparade mycket tid... Inga onödiga diskussioner.)
Och med Stenholm gillade jag läget. Vi hade från första början haft ett lättsamt samarbete, delvis säkert för att jag inte hade något emot att låta Olle styra, men också - vill jag gärna tro - på grund av min kompetens på de arbetsuppgifter som återstod.
Redaktionen hade också två reportrar. Rätt snart kom jag fram till att det var alldeles för mycket. Det fanns sällan plats för deras bidrag. Vissa av dem (som Randi Mossige Norhem och Anders Diamant) var lysande på att tänka ut och utföra originella bidrag, som absolut gjorde programmet mera spännande och oförutsägbart, men andra fick mest göra enkäter, direktrapporter från pågående stockholmsdraman eller ...ingenting.
Efter en kort tid insåg jag dock att det osade katt. Stenholm gick på mystiska möten efter jobbet och jag anade att han hade något nytt på gång. Det visade sig stämma. När han efter någon månad berättade att han skulle byta jobb och tillträda posten som Allmänhets Pressombudsman, PO, blev jag inte ett dugg förvånad.
Men vem skulle komma i stället? P4-chefen Kjerstin Oscarson valde att tillförordna Patrik Hagberg, som tillsammans med Tomas Artäng gjort ett populärt och lättsamt program på söndagsförmiddagarna i P4. Det var en smidig men inte så begåvad lösning.
Det skulle snabbt visa sig att Patrik inte hade någon av Stenholms talanger. Han blev inte heller så långlivad på posten.
Men först skulle Olle Stenholm spurta i mål. Hans sista Efter 3 var direktsänt inför publik från en av radiohusets stora studior på bottenvåningen. Olle valde själv (i visst samråd med mig) gästerna, och valde då några av sina favoriter från tidigare år. Den enda jag minns av dem var skådespelaren Krister Henriksson (som av allt att döma inte var nykter vid tillfället. Själv valde jag Tomas Bodström, som några dagar till den samlade politiska expertisens häpnad presenterats som Göran Perssons nya justitieminister.
Denna sista fredag med Olle Stenholm glömmer jag aldrig, inte minst för att jag inte övernattat i min egen säng den natten, utan i Strängnäs. Men det är en helt annan historia.
Det visade sig snart att Patrik Hagberg var en programledare som hade mycket liten egen agenda och måttligt självförtroende. Jag fick över natt skifta från producenten som servar en mycket självgående och kunnig programledare till en som måste bestämma det mesta och se till att en ganska okunnig programledare ställer de rätta frågorna och förstår vad grejen är.
Patrik ansåg sig ha fått ett löfte att inte bara vara en temporär lösning utan att vikariatet skulle övergå i en permanent position. Rätt snabbt började jag dock verka för att P4 skulle undersöka om det gick att rekrytera en mera profilerad programledare.
Så Kjerstin Oscarson lät tre kandidater gästspela som programledare: Tomas Ramberg, Stina Gardell och Camilla Kvartoft. Alla tre var mycket trevliga och smarta, men en av dem hade en helt annan förmåga och karisma än konkurrenterna, nämligen Camilla.
Hon var mitt val. Och det blev också Camilla Kvartoft som utsågs till ny programledare för landets fortfarande mest avlyssnade radioprogram.
När detta stod klart för Patrik Hagberg klockan tolv en onsdag, reste han sig från sin stol och lämnade redaktionen för att aldrig återkomma. (Faktiskt det mest imponerande Patrik gjorde under hela sin tid på Efter 3.)
Blev det tyst i radion då? Nä, jag beslöt (i samråd med P4-ledningen) att själv sätta mig på programledarstolen.
Så denna onsdag och torsdag hösten 2000 gjorde jag mina första och sista programledarpass på Efter 3. (Nitton år senare skulle jag få chansen igen, men då hette programmet P4 Extra.) En av dem jag intervjuade var Mikael Wiehe, som var aktuell med den mångkulturella satsningen "Det här är ditt land, det här är mitt land". Inte första och inte sista gången jar intervjuat honom precis, första gången var på Långanäs i Eksjö våren 2003 och senaste i P1 julafton 2018.
Programlederiet gick väl helt okay, men jag misstänker att det ändå hördes att jag inte var riktigt redo.
Samma eftermiddag fick jag ett samtal från Expressen som uppsnappat ryktet att något dramatiskt hänt på redaktionen för landets största radioprogram.
- Nej då, ljög jag lojalt. Patrik blev sjuk och var tvungen att åka hem.
Så det blev inga rubriker, och inte heller någon chans för mig att framstå som en hjälte som löste en akut kris. Nuförtiden ångrar jag det lite...
På fredagen kunde jag inte programleda, jag hade lovat att åka hem till Huskvarna då. I stället fick Lotta Bromé chansen att hoppa in, och alla lyssnare kunde höra att här fanns en som älskade rollen och som hade ett personligt och direkt tilltal, både till intervjupersoner och till lyssnarna.
Hennes tid skulle komma, men först alltså Camilla Kvartoft. Hon och jag blev snabbt vänner, en vänskap som består än idag, även om vi sällan träffas.
Rätt snabbt märkte vi dock att vi hade olika åsikter om hur programmets resurser skulle användas. Jag hade lyckats ordna en lösning där Efter 3 endast hade en reporter i Stockholm och att vi lade ut den andra tjänsten på landets P4-kanaler. Följaktligen hade vi reporter ena veckan i Luleå, nästa i Örebro, den tredje i Halmstad och så vidare. (Dock inte i Kristianstad, den kanalen var traditionellt fientlig till alla sorter av samarbetsprojekt.)
Men Camilla var en annan sorts programledare än Stenholm. Hon krävde mycket mer back-up inför intervjuerna. Stenholm ansåg sig veta allt han behövde, eller i alla fall tillräckligt, inför en intervju, Camilla ville ha mycket bättre bakgrunds- och förberedelsearbete, van som hon var vid från P1 Morgon, där de flesta samtal förbereds av någon annan är programledaren, någon som har gott om tid att undersöka ämnet grundligt.
Följden blev att vi snabbt fick avbryta utlokaliseringen, och återbörda de resurser programledaren ansåg måste finnas i Stockholm. Själv fann jag mig i den motgången, eftersom jag höll med om att Sveriges största radioprogram måste ha en bra research inför intervjuer.
Under min tid med Camilla hade vi två stora upplevelser: Dels sändningen från det stora EU-toppmötet i Göteborg där Sverige fick uppleva kravaller av ett slag som vi tidigare bara läst om. (Vår reporter Pia Fridén hamnade mitt i, klämd mellan demonstranter och poliser, det blev bra radio!) Och dels 11 september 2001, som utspelade sig mitt under vår sändningstid! Läs mer om den dagen här:
http://utpostuggleviken.blogspot.com/2016/09/allting-var-som-vanligt-for-sista.html
Året därpå försvann Camilla från Efter 3, hon hade nämligen äntligen ett annat efterlängtat projekt: Efter sju sorger och åtta bedrövelser hade hon och Anders lyckats bli med barn. (Ett arbete som hon beskrivit personligt och humoristiskt i ett sommarprogram i P4 Jönköping.)
När hon kom tillbaka från föräldraledigheten, fann hon att någon annan lagt beslag på jobbet. Lotta Bromé hade nämligen varit så framgångsrik och blivit så älskad under sin tid som vikarierande programledare, att P4-ledningen ville att hon skulle fortsätta.
Inte så schysst, kanske, men Camilla Kvartoft fick slicka såren som programledare på Studio Ett och fortsatte sedan till SvT. Det har ju minst sagt gått bra för henne, vilket tyvärr kanske inte längre gäller hennes efterträdare på Efter 3 (och P4 Extra).
Själv fick jag dela med mig av jobbet som producent för Efter 3 hösten 2001, eftersom Birgitta Ländin återkom efter sin tjänstledighet, lösningen blev att vi producerade varannan vecka. I samma veva minskade jag min närvaro i Stockholm till 70 procent, och jobbade runt varannan helg tre dagar i Jönköping.
Detta på min frus begäran. Jobbet som P4 Jönköpings redaktionschef behöll hon dock.
I slutet av 2001 skedde mer dramatik på hemmaplan. Janne Svensson lyftes resolut bort från kanalchefsjobbet i Jönköping (av vännen och f d kollegan Tom Lundgren, nu programdirektör) - han blev sparkad uppåt till tjänsten som chef för Radiosporten.
Vem skulle efterträda? Själv tyckte jag att jag var självskriven, men situationen komplicerades av att även min fru sökte jobbet och även min vän Björn Löfdahl, som meriterat sig under ett drygt år som chef i Borås.
Tom Lundgren beslöt sig till sist för att Björn var rätt man för chefsjobbet i Jönköping (enligt uppgift sedan Nina bestämt sig för att avstå, något hon trodde skulle gynna mig).
Det var en stor besvikelse för mig. Radio Jönköping hade varit mitt liv och min stora kärlek under mer än 15 år, och jag tyckte att jag gjort allt för att visa mig värdig. Men samtidigt underlättade det för mig på det privata planet, eftersom jag också hade en hemlig egen agenda.
I mitten av december 2001 gjorde jag min sista dag som producent för Efter 3. Originellt nog medverkade jag själv i denna sändning, för att recensera och kommentera Sagan om ringen-filmen, som jag haft glädjen att få en förhandsvisning av dagen före.
På väg ut i den s k Hangaren, precis mitt i snurrdörrarna som försvårar för människor att komma in och ut, ringer min mobiltelefon:
- Hej, det här är Åsa Paborn, redaktionschef på URs vuxenredaktion. V i söker en chef för redaktionens radioreportrar, jag undrar om du är intresserad.
När programmet flyttade till P4 följde Ulf Elfving med, men resurserna gjorde det inte och sändningstiden minskades till en timme. När så reklamradion startades något år senare, blev Elfving och hans dåvarande producent köpta av reklamkanalen Radio Rix.
Båda parter trodde att publiken skulle följa med, men så blev det inte alls. Det nya programmet lades ned efter något år, och Elfving startade en frilansresa som ibland innehöll engagemang hos SR. (Jag jobbade med honom på P4 Stockholm 2006, då han sände live från Kulturhuset varje torsdag.)
I P4 fortsatte Efter 3 som om inget hänt, först med Micael P Lekberg som programledare, men det blev ingen succé. I stället kom Olle Stenholm, som fått lämna sin post som chef för Ekot efter en mindre imponerande insats när Estonia sjönk.
Många skakade på huvudet inför det valet. Stenholm hade visserligen varit en vass utfrågare i TV (fråga Bert Karlsson om det!), men kunde han hantera ett program som kombinerade smått och stort, viktigt och lättviktigt?
Jo då. Efter en svajig start hittade han sitt format, och klarade allt med samma smarta integritet, om man bortser från att han inte var helt bekväm med att behöva avannonsera populärmusik. Speciellt uppskattade blev hans slutprator, där han oförskräckt tacklade alla tänkbara ämnen (även svårigheten att sortera strumpor efter tvätten) med ovanligt stort mod och utan att rädas svåra ämnen. Ibland var denna korta stund för klockan 16 i P4 det som i SR mest påminde om tidningarnas ledare.
Att vara hans producent var inte lätt. Eller väldigt lätt, beroende på hur man såg det. Olle hade nämligen en väldigt klar bild av vilka ämnen och personer som skulle ingå i programmet. Minst fyra av sex inslag valde han själv, inte sällan redan innan arbetstiden börjat. Producentens jobb var att bidra till att förverkliga det och se till att de sista pusselbitarna - ofta det mera lättviktiga och roliga - kom med.
Samt förstås att i direktsändning se till att programledaren avslutade intervjuerna någon gång, och att inte alla låtar behövde tonas.
Som många vet, finns det producenter som har en mycket större roll. Där producenten bestämmer innehållet och programledaren är hans eller hennes marionett.
Jag har jobbat med båda formerna, både som producent och programledare. När jag var programledare i P4 Jönköping var jag det alltid på grund av den ordinarie av någon anledning inte jobbade, och då var jag både programledare och producent. (Det sparade mycket tid... Inga onödiga diskussioner.)
Och med Stenholm gillade jag läget. Vi hade från första början haft ett lättsamt samarbete, delvis säkert för att jag inte hade något emot att låta Olle styra, men också - vill jag gärna tro - på grund av min kompetens på de arbetsuppgifter som återstod.
Redaktionen hade också två reportrar. Rätt snart kom jag fram till att det var alldeles för mycket. Det fanns sällan plats för deras bidrag. Vissa av dem (som Randi Mossige Norhem och Anders Diamant) var lysande på att tänka ut och utföra originella bidrag, som absolut gjorde programmet mera spännande och oförutsägbart, men andra fick mest göra enkäter, direktrapporter från pågående stockholmsdraman eller ...ingenting.
Efter en kort tid insåg jag dock att det osade katt. Stenholm gick på mystiska möten efter jobbet och jag anade att han hade något nytt på gång. Det visade sig stämma. När han efter någon månad berättade att han skulle byta jobb och tillträda posten som Allmänhets Pressombudsman, PO, blev jag inte ett dugg förvånad.
Men vem skulle komma i stället? P4-chefen Kjerstin Oscarson valde att tillförordna Patrik Hagberg, som tillsammans med Tomas Artäng gjort ett populärt och lättsamt program på söndagsförmiddagarna i P4. Det var en smidig men inte så begåvad lösning.
Det skulle snabbt visa sig att Patrik inte hade någon av Stenholms talanger. Han blev inte heller så långlivad på posten.
Men först skulle Olle Stenholm spurta i mål. Hans sista Efter 3 var direktsänt inför publik från en av radiohusets stora studior på bottenvåningen. Olle valde själv (i visst samråd med mig) gästerna, och valde då några av sina favoriter från tidigare år. Den enda jag minns av dem var skådespelaren Krister Henriksson (som av allt att döma inte var nykter vid tillfället. Själv valde jag Tomas Bodström, som några dagar till den samlade politiska expertisens häpnad presenterats som Göran Perssons nya justitieminister.
Denna sista fredag med Olle Stenholm glömmer jag aldrig, inte minst för att jag inte övernattat i min egen säng den natten, utan i Strängnäs. Men det är en helt annan historia.
Det visade sig snart att Patrik Hagberg var en programledare som hade mycket liten egen agenda och måttligt självförtroende. Jag fick över natt skifta från producenten som servar en mycket självgående och kunnig programledare till en som måste bestämma det mesta och se till att en ganska okunnig programledare ställer de rätta frågorna och förstår vad grejen är.
Patrik ansåg sig ha fått ett löfte att inte bara vara en temporär lösning utan att vikariatet skulle övergå i en permanent position. Rätt snabbt började jag dock verka för att P4 skulle undersöka om det gick att rekrytera en mera profilerad programledare.
Så Kjerstin Oscarson lät tre kandidater gästspela som programledare: Tomas Ramberg, Stina Gardell och Camilla Kvartoft. Alla tre var mycket trevliga och smarta, men en av dem hade en helt annan förmåga och karisma än konkurrenterna, nämligen Camilla.
Hon var mitt val. Och det blev också Camilla Kvartoft som utsågs till ny programledare för landets fortfarande mest avlyssnade radioprogram.
När detta stod klart för Patrik Hagberg klockan tolv en onsdag, reste han sig från sin stol och lämnade redaktionen för att aldrig återkomma. (Faktiskt det mest imponerande Patrik gjorde under hela sin tid på Efter 3.)
Blev det tyst i radion då? Nä, jag beslöt (i samråd med P4-ledningen) att själv sätta mig på programledarstolen.
Så denna onsdag och torsdag hösten 2000 gjorde jag mina första och sista programledarpass på Efter 3. (Nitton år senare skulle jag få chansen igen, men då hette programmet P4 Extra.) En av dem jag intervjuade var Mikael Wiehe, som var aktuell med den mångkulturella satsningen "Det här är ditt land, det här är mitt land". Inte första och inte sista gången jar intervjuat honom precis, första gången var på Långanäs i Eksjö våren 2003 och senaste i P1 julafton 2018.
Programlederiet gick väl helt okay, men jag misstänker att det ändå hördes att jag inte var riktigt redo.
Samma eftermiddag fick jag ett samtal från Expressen som uppsnappat ryktet att något dramatiskt hänt på redaktionen för landets största radioprogram.
- Nej då, ljög jag lojalt. Patrik blev sjuk och var tvungen att åka hem.
Så det blev inga rubriker, och inte heller någon chans för mig att framstå som en hjälte som löste en akut kris. Nuförtiden ångrar jag det lite...
På fredagen kunde jag inte programleda, jag hade lovat att åka hem till Huskvarna då. I stället fick Lotta Bromé chansen att hoppa in, och alla lyssnare kunde höra att här fanns en som älskade rollen och som hade ett personligt och direkt tilltal, både till intervjupersoner och till lyssnarna.
Hennes tid skulle komma, men först alltså Camilla Kvartoft. Hon och jag blev snabbt vänner, en vänskap som består än idag, även om vi sällan träffas.
Rätt snabbt märkte vi dock att vi hade olika åsikter om hur programmets resurser skulle användas. Jag hade lyckats ordna en lösning där Efter 3 endast hade en reporter i Stockholm och att vi lade ut den andra tjänsten på landets P4-kanaler. Följaktligen hade vi reporter ena veckan i Luleå, nästa i Örebro, den tredje i Halmstad och så vidare. (Dock inte i Kristianstad, den kanalen var traditionellt fientlig till alla sorter av samarbetsprojekt.)
Men Camilla var en annan sorts programledare än Stenholm. Hon krävde mycket mer back-up inför intervjuerna. Stenholm ansåg sig veta allt han behövde, eller i alla fall tillräckligt, inför en intervju, Camilla ville ha mycket bättre bakgrunds- och förberedelsearbete, van som hon var vid från P1 Morgon, där de flesta samtal förbereds av någon annan är programledaren, någon som har gott om tid att undersöka ämnet grundligt.
Följden blev att vi snabbt fick avbryta utlokaliseringen, och återbörda de resurser programledaren ansåg måste finnas i Stockholm. Själv fann jag mig i den motgången, eftersom jag höll med om att Sveriges största radioprogram måste ha en bra research inför intervjuer.
Under min tid med Camilla hade vi två stora upplevelser: Dels sändningen från det stora EU-toppmötet i Göteborg där Sverige fick uppleva kravaller av ett slag som vi tidigare bara läst om. (Vår reporter Pia Fridén hamnade mitt i, klämd mellan demonstranter och poliser, det blev bra radio!) Och dels 11 september 2001, som utspelade sig mitt under vår sändningstid! Läs mer om den dagen här:
http://utpostuggleviken.blogspot.com/2016/09/allting-var-som-vanligt-for-sista.html
Året därpå försvann Camilla från Efter 3, hon hade nämligen äntligen ett annat efterlängtat projekt: Efter sju sorger och åtta bedrövelser hade hon och Anders lyckats bli med barn. (Ett arbete som hon beskrivit personligt och humoristiskt i ett sommarprogram i P4 Jönköping.)
När hon kom tillbaka från föräldraledigheten, fann hon att någon annan lagt beslag på jobbet. Lotta Bromé hade nämligen varit så framgångsrik och blivit så älskad under sin tid som vikarierande programledare, att P4-ledningen ville att hon skulle fortsätta.
Inte så schysst, kanske, men Camilla Kvartoft fick slicka såren som programledare på Studio Ett och fortsatte sedan till SvT. Det har ju minst sagt gått bra för henne, vilket tyvärr kanske inte längre gäller hennes efterträdare på Efter 3 (och P4 Extra).
Själv fick jag dela med mig av jobbet som producent för Efter 3 hösten 2001, eftersom Birgitta Ländin återkom efter sin tjänstledighet, lösningen blev att vi producerade varannan vecka. I samma veva minskade jag min närvaro i Stockholm till 70 procent, och jobbade runt varannan helg tre dagar i Jönköping.
Detta på min frus begäran. Jobbet som P4 Jönköpings redaktionschef behöll hon dock.
I slutet av 2001 skedde mer dramatik på hemmaplan. Janne Svensson lyftes resolut bort från kanalchefsjobbet i Jönköping (av vännen och f d kollegan Tom Lundgren, nu programdirektör) - han blev sparkad uppåt till tjänsten som chef för Radiosporten.
Vem skulle efterträda? Själv tyckte jag att jag var självskriven, men situationen komplicerades av att även min fru sökte jobbet och även min vän Björn Löfdahl, som meriterat sig under ett drygt år som chef i Borås.
Tom Lundgren beslöt sig till sist för att Björn var rätt man för chefsjobbet i Jönköping (enligt uppgift sedan Nina bestämt sig för att avstå, något hon trodde skulle gynna mig).
Det var en stor besvikelse för mig. Radio Jönköping hade varit mitt liv och min stora kärlek under mer än 15 år, och jag tyckte att jag gjort allt för att visa mig värdig. Men samtidigt underlättade det för mig på det privata planet, eftersom jag också hade en hemlig egen agenda.
I mitten av december 2001 gjorde jag min sista dag som producent för Efter 3. Originellt nog medverkade jag själv i denna sändning, för att recensera och kommentera Sagan om ringen-filmen, som jag haft glädjen att få en förhandsvisning av dagen före.
På väg ut i den s k Hangaren, precis mitt i snurrdörrarna som försvårar för människor att komma in och ut, ringer min mobiltelefon:
- Hej, det här är Åsa Paborn, redaktionschef på URs vuxenredaktion. V i söker en chef för redaktionens radioreportrar, jag undrar om du är intresserad.
Efter tre lanserades på hösten 1987. Första sändningen sändes den 28/9-87. Då var sändningstiden tre timmar långt och gick fyra dagar i veckan.
SvaraRaderaBåde P3:s kanalchef Åke Källqvist och radiochefen Ove Joanson gillade det nya eftermiddagsprogrammet. Men övriga i P3 var kritiska till det nya programmet eftersom andra P3-program fick minskade sändningstider eller lades ner.
Orsaken till att Efter Tre kom till var att Riksradion fick konkurrens av Radio Stockholm som gjorde Storstadspuls i början av 80-talet som innehöll musik, nyheter, trafikinformation och direktsänt reportage på HF ute på stan. Och då ville man dra igång ett program som efterliknade Radio Stockholm.
Dessutom började Lokalradion sända i P4 samma år, vilket gjorde att P3 kunde fylla ut med riksprogram på fönstertiderna som Lokalradion disponerade från starten 1977 till 1987.
Att programmet blev en succé kan delvis beror på att man lyckades hitta intressanta gäster som blev intervjuade av Ulf Elfving. Men hade också bra ämnen i programmet oavsett om det var nyheter, sport och kultur.
Minns speciellt en intervju när LO-basen, Stig Malm, vägrade att bli intervjuade av Ekot, Aktuellt och Rapports reportrar och istället valde hellre att bli intervjuad av Ulf Elfving i Efter 3. Orsaken var att han skulle bli mildare behandlad av honom än av nyhetsreportrarna på SR och Svt.
En händelse från programmet är när Olle Stenholms intervjuade tv-profilen Harald Treutiger inför Expedition Robinsson, hösten 1997, då Olle ställer tuffa frågor som leder till att Harald bli riktigt provocerad. Roligast är dockdock när Olle avslutar intervjun och går över till nästa ämne som handlar om läderbagge.
Har faktiskt ett ljudklipp från Efter Tre med Ulf Elfving. Detta är från 1 oktober 1991. https://drive.google.com/file/d/1Yt4fGPXkzUUss9o6dUqnoTYuJ_GXi_N-/view?usp=drivesdk